Sveriges statschef, kung Carl XVI Gustaf, gjorde en viktig och värdefull insats i den nationella sorgehanteringen efter flodvågskatastrofen.
Det är 20 år sedan bilderna från stränderna och turistmiljöerna i Indiska oceanen nådde oss: mardrömmen. Mitt i julfirandet på hemmaplan, där det offentliga Sverige hade packat undan vardagen för längre ledigheter. Alltför få förstod tillräckligt snabbt.
Ett paradis hade spolats bort och med det också många svenskar, det var familjer och bekanta i vår närhet. Det som var långt borta, kom så brutalt nära. Hundratusentals människor omkom. 543 var svenskar.
Att detta hände ett långflyg bort påverkade hur Sverige, och framför allt Regeringskansliet och statsapparaten i stort reagerade – eller inte reagerade alls, till en början. Men sedan hände något.
Tsunamin blev ett nationellt trauma, på ett sätt som Estoniakatastrofen också var. Många kände till någon som kände någon. För andra knackade dödsbudet på dörren. Det var här – och det var nära, också i vår del av Sörmland. För oss på lokaltidningen var det plågsamt uppenbart.
Här syns svenska representanter från Räddningsverket, Svenska kyrkan och Röda korset, bara några dagar efter nyåret 2005, i samband med arbetet att identifiera offren.
Nio sörmlänningar omkom, många fler berördes. Sverige var den europeiska nation som drabbades hårdast, konstaterade riksdagens Konstitutionsutskott i sin granskning av hur statsapparaten hade reagerat. Mycket kom därför att handla om det som inte fungerade, om ett Sverige som tvingades uppdatera sin kris- och katastrofberedskap.
Men vi ska också minnas hur så många yrkesmänniskor anmälde sig som frivilliga för att bistå hjälpinsatserna. Vi såg flyg efter flyg med räddnings- och vårdpersonal, präster och allehanda medmänniskor från frivilligorganisationer i Föreningssverige lämna helgernas lugn för katastrofområdets kaos. Drabbade svenskar flögs därifrån, bort till en relativ trygghet.
Kontrasterna mellan det varma, det lugna och det vackra och den totala förödelsen är än i dag slående. Några av de överlevande kom att samla sin berättelse i en bok, som Charlotta André och hennes ”Och himlen var oskyldigt blå”.
För svensk del blev det också en offentlig sorgehantering. Den inramades av ett uppskattat tal av statschefen, kung Carl Gustaf. Han vävde där in sina personliga upplevelser om av att som barn förlora en förälder i en olycka. Kungen erbjöd något att samlas kring – när det behövdes som mest. Sagan om konungens återkomst, skrev vi på ledarplats i SN.
På tioårsdagen av katastrofeen var det många svenskar som deltog i minnesceremonier.
På tioårsdagen sände Sveriges Television direkt från en minneshögtid på stranden i thailändska Khao Lak.
I dag, 20 år senare är semesterresor till Thailand en del av svenskarnas resemönster. Och det svenska samhället har en helt annan bild av hur vår personal och våra kompetenser kan och bör göra stor nytta när katastrofer händer.
Nyköping är också Thailand. Världen är också Sverige.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.