En väl omhändertagen byggnad blir representativ för sin epok till skillnad från en byggnad som missköts, skriver David Lindén.
Arkitektur säger något om en stad och Nyköping har intressanta byggnader från olika epoker. Mina egna favoriter är Nyköpingshus, Residenset och Rådhuset, men en byggnad är beroende av skötsel. Det blev jag smärtsamt varse senast jag gav mig ut på stadspromenad: En väl omhändertagen byggnad blir representativ för sin epok tillskillnad från en byggnad som missköts.
Tidigare har jag alltid avskytt Stadshuset, vilket invigdes 1969. Om denna byggnad finns otaliga omdömen likt: ”Vid Stora Torget som är inramat av historia ligger denna marmorklump som utstrålar 1960-tal” och ”man rev ett antal 1600- och 1700-talsgårdar för att straffa stadens stolta historia”. Själv bidrog jag med skämtet: ”Från Residenset kan man föreställa sig Gustav III gå ut och från Rådhuset kan man föreställa sig Carl von Linné gå ut, men Stadshuset passar i George Orwells roman 1984”. Men det är ett välskött och representativt exempel för sin tid. Oavsett hur mycket jag skulle önska så går det inte att återuppföra familjen Skyttes hus, som finns avbildat i Erik Dahlberghs 1600-talsverk Suecia antiqua et hodierna, eller andra byggnader som låg i kvarteret.
En byggnad är som god vänskap. Utan vård vittrar den sönder. Detta märks när det gäller Nicolaiskolan. Detta stolta läroverk med nationalromantiska målningar och en aula där jag under min högstadietid många gånger har talat eller uppträtt i egenskap av elevrådsordförande och teaterapa. Förvisso är jag inte arkitekt men utseendemässigt befinner den sig i förfall. Putsen behöver förnyas och det närliggande ”Gulavillan” är i starkt behov av renovering. Till detta ska läggas att det inte var den ultimata studiemiljön med nedgångna kalkstenstrappor och dålig ventilation.
En byggnad är som god vänskap. Utan vård vittrar den sönder. Detta märks när det gäller Nicolaiskolan, skriver David Lindén.
För några år sedan var det på tapeten att skolbyggnaderna skulle bli företagshotell då de ligger mitt i stan och, om jag minns rätt, var det till och med en djärv röst som föreslog rivning. Om denna text skrivits då hade jag rasat: Inte kan man riva en fin gammal skola.
Nu ställer jag mig mer frågan om man inte kan det: Läroverken byggdes nästan som byggsatser och det finns ett otal sådana byggnader man kan besöka om man vill bekanta sig med miljön. Dessutom är de flesta av dem i betydligt bättre skick än Axel och Hjalmar Kumliens skapelse vid Nyköpingsån.
Stadshuset är däremot välbevarat. Så tack för god skötsel av Paul Niepoorts (1922–2017) och Jean-Jacques Baruëls (1923–2010) modernism. Tids nog är byggnaden lika historisk som de andra kring Stora Torget.
David Lindén är författare och historiker. Han medverkar som fristående krönikör i SN.