Jag blev ledarskribent på grund av ett nederlag. 2013 var det val om vem som skulle bli ny ordförande för Centerstudenter, Centerpartiets studentförbund. Jag hade suttit i styrelsen och ville ta över ordförandeskapet och göra den valrörelse som väntade året därpå, men förlorade till den andra kandidaten. Eftersom jag hade planerat mitt liv efter att jag skulle ta över det där uppdraget så stod jag sysslolös till sommaren när samtalet kom från Olof Jonmyren och Sörmlands Nyheter med en förfrågan om att börja skriva ledare för tidningen.
Här är det kanske på sin plats att be om ursäkt för att jag i denna text kommer frångå en viktig princip. Jag använder i vanliga fall aldrig jag-perspektivet i mina ledartexter. Att jag denna gång gör ett så tydligt undantag beror helt enkelt på att det är den sista texten jag skriver i SN efter nio år av samarbete.
För efter det där första uppdraget som SN var för mig kom det flera, och jag kom tillslut att tillbringa dessa nio år av mitt liv med att vara konsult, och ”fristående liberal debattör”, eller kanske snarare ”fristående centerpartistisk debattör”. För även om det aldrig blev partipolitik för mig har jag i min opinionsbildande gärning stannat kvar inom den centeranknutna sfären.
Uppvuxen på en bondgård nästan mitt emellan Flen och Katrineholm har det varit de ”gröna näringarna”, som legat mig varmast om hjärtat och som ständigt återkommit mitt skrivande. Det är inte svårt att bli fäst vid detta ämne, det sträcker sig mellan allt från skogspolitik, till jordbruksfrågor, och vildsvinsjakt. Andra centrala ämnen har varit företagarnas villkor. Få saker har provocerat mig så mycket som när någon som kämpar och försöker bygga upp en verksamhet men motarbetas av löjligt rigida regelverk och byråkrati. Samt den viktiga frågan om hur lite pengar som faktiskt blir kvar på sista raden när alla skatter har betalats. Ekonomisk frihet och personlig frihet är två intimt förknippade frågor i varje demokrati och jag har ägnat all min opinionsbildande kraft åt att försöka stärka de båda.
Att ha en fast plats på en tidning, som SN och de systertidningar som också publicerat mina texter, är ett sant privilegium. Jag har fått chansen att berätta för alla läsare om vad just jag tycker i aktuella politiska frågor. Jag blir lika glad varje gång jag tänker på det över alla människor som under dessa år har läst mina texter. Jag hoppas att de har varit intressanta för mottagaren. Kunnat bidra med nya tankar, kanske gjort någon upprörd eller fått andra att nicka i samförstånd.
Alla kapitel i livet har dock ett slut, och efter nio år är det dags att stänga det här, i alla fall för denna gång. Efter år av skrivande, tyckande och analyserande ska jag gå vidare till ett annat typ av jobb och en lite annan livsstil. Så stort tack alla läsare som jag har fått skriva för under de här åren, för den här tiden. Det har varit fantastiskt roligt.
Hanna Marie Björklund har regelbundet medverkat som ledarskribent i SN sedan 2013.