Här hissas den svenska flaggan vid Natos högkvarter i Bryssel, efter att medlemskapet blivit klart. Med Nato-inträdet har Sverige blivit ett säkrare land i en osäker tid, men steget in i försvarsalliansen ställer också nya krav.
Den 11 mars hissades äntligen den svenska flaggan vid Natos högkvarter i Bryssel. Med Nato-inträdet har Sverige blivit ett säkrare land i en osäker tid, men steget in i försvarsalliansen ställer också nya krav.
Nato-medlemmar ska lägga minst 2 procent av BNP på försvaret. På detta område har Sverige länge underpresterat och det är först i år som Natomålet från Walestoppmötet 2014 nås. Vi kan förvänta oss att toppmötet i Washington kommer att höja golvet från 2 procent, och ju närmare Ryssland desto större är medlemsländernas behov. I år lägger Danmark redan 2,4 procent, medan Estland passerar 3 procent och Polen 4 procent av BNP.
I Sverige pågår försvarsberedningen och regeringen har indikerat att Sverige kan nå 2,5 procent först 2030. Centerpartiet har föreslagit ett mer ambitiöst mål: att 3 procent av Sveriges BNP ska gå till det militära försvaret och att 100 miljarder kronor satsas för att rusta upp civilt försvar till 2030. Satsningarna på totalförsvaret kommer att kräva betydande omprioriteringar i statsbudgeten, men om vi inte rustar upp i dag kan stora kostnader komma att skjutas på framtiden – för att inte tala om de säkerhetspolitiska riskerna.
Nato ställer också krav på att ha en fungerande civil beredskap. Nato definierar det som att (1) säkerställa politiskt beslutfattande och centrala ledningsfunktioner, (2) säkerställa viktiga samhällsfunktioner och (3) säkerställa civilt stöd till militära verksamheter. Det är alltså inte bara Försvarsmakten som måste rustas upp, utan hela samhället.
I detta ingår krav på svensk infrastruktur där öst-västliga förbindelser blir viktigare. Försvarsmakten bedömer att de svenska järnvägarna i sitt nuvarande tillstånd saknar kapaciteten som behövs för att stödja försvaret. Det krävs även att sjukvården förbereder sig för att kunna garantera tillgången av vård i händelse av krig, och då också att vara redo att vårda allierad personal som sårats.
Slutligen, men kanske viktigast, är att befolkningen måste vara redo att göra sin del om det värsta skulle inträffa. Tyvärr verkar vi inte ha förstått farorna som finns i vår omvärld. När ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M) varnade om risken för att kriget kan komma till Sverige under Folk och Försvar i januari så reagerade många med förvåning och med anklagelser om skrämselpropaganda. Det är värt att påminna om att Säpo redan för tio år sedan varnade för ryska krigsförberedelser mot Sverige, vilket gör förvåningen förvånande.
Med medlemskapet i Nato så minskar inte behovet av att se över bristerna i vår försvarsförmåga, tvärtom. Men det nya är att vi samtidigt anpassar oss till att bli en del av en större försvarsgemenskap. Den resan har bara börjat.
Ulrica Schenström är vd för den gröna liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.