"Jag kommer aldrig tillbaka hit igen". Så låter det ofta när småstadsmänniskan ska bli storstadsbo. Nya möjligheter och det livliga stadsbruset lockar den som har bott i samma lilla samhälle hela sin uppväxt. En enda dag på året kan man tänka sig att hitta tillbaka till sitt gamla liv. På juldagen, när det är hemvändarkväll på “Statt”, är allt som vanligt igen.
Att komma från den lilla bruksorten och börja arbeta extra i storstaden var för mig som en smärre kulturchock. Här spelade man padel på lunchen, åkte skidor i Alperna på vintern, slängde sig med begrepp som “gröna linjen” och diverse gatunamn som om det vore en självklarhet för gemene man. Det var personer som inte hade upplevt bruksortsmentalitet eller att hamna bakom en Epa-traktor på en enfilig landsväg. De levde i sin egen lilla värld – Stockholm.
Under förra året hade Stockholm för första gången på femton år inte störst befolkningstillväxt bland Sveriges kommuner. Denna statistik kan naturligtvis ha flera förklaringar – men tendensen att vända blicken från storstaden, ut i landet, tycker jag mig själv märka av i såväl det vardagliga livet som i politik och media. Helt plötsligt intresserar sig den inbitne stadsbon för landsbygd, glesbygd och bruksort. Förmodligen är det inte traditionella decentraliseringsideal som ligger bakom detta. Det senaste årets utveckling, med distansjobb och hemmasittande, har gjort att man upptäcker sådant man saknat i stan. Helt plötsligt är gummistövlar och svampplock trendigt och Instagramvänligt.
Även politikerna verkar ha noterat att det finns en värld långt utanför tullarna, där det dessutom finns röster att plocka inför kommande riksdagsval. Problemet är att missnöjesröstare på landet och politiker från Stockholms innerstad inte talar samma språk. Kontrasterna mellan stad och land är för stora.
Ofta lyckas inte politikerna i Stockholm med översättningen av sina budskap, eftersom det som är en het potatis i storstaden ofta är en icke-fråga ute på landet. ”Lantisarna" ser rakt igenom att politikerna inte har en verklig förståelse för livet på landet och resultatet blir i stället ett Stockholmsförakt. För att vända på vad en viss moderat ungdomspolitiker sa en gång i tiden: lantisar är kanske smartare än stockholmare?
En lyckad landsbygdspolitik kräver förståelse för människorna som bor där. Allt annat genomskådas och uppfattas endast som arrogans. Det går inte att applicera innerstadsperspektivet på ett helt land och det går inte att lura lantisarna.
Oavsett om vurmen för landsbygden är en övergående trend eller rent utav en politisk taktik, kvarstår faktum att allt fler får upp ögonen för livet utanför städerna. Fler förstår att det finns möjligheter även där och att man inte måste flytta till Stockholm för att lyckas. Kanske får småkommunerna snart börja rusta för att hemvändare blir återvändare och stannar för gott.
Rebecka Undén är återkommande ledarskribent I SN.