Nu, när man med råge nått pensionsåldern, börjar man förstå det här med att allt går trögare när man blir äldre. Eller som man sjunger ”Trögare kan ingen vara”. Sådant som tidigare varit lätt som en plätt har blivit allt knepigare att klara av. Stelheten i kroppen smyger sig på utan att man lägger märke till det. En dag är man så angripen att man har svårt att resa sig från sittande till stående.
Eller som Leif Silbersky sa i sitt sommarprogram (2019) ”när jag lyckats komma ner så långt att jag kan knyta skorna brukar jag fundera på om det är något annat man borde passa på att göra när man ändå är nere”.
Möbelmodet gör inte saken lättare: i en modern soffa sitter man med huvudet mellan knäna samtidigt som man ska försöka att peta ner mat eller vätska genom den tillplattade matstrupen –likt en strypt vattenslang är en krävande manöver.
I de gamla lustspelen och pilsnerfilmerna var snubblingar och fummel roliga höjdpunkter. Vi garvade käftarna ur led åt de osannolika trassel som syntes i de gamla filmerna. Folk snubblade över småstenar och fastnade i lerpölar eller halkade på isfläckar. Det var då det!
Vi skrattade åt andra som gjorde bort sig.
Nu när man själv lyckas fastna i allt man passerar är det inte lika kul. Går man förbi ett dörrhandtag så nog sjutton fastnar en ficka eller en skjortärm i handtaget. Och när man tappar en knapp från kavajen – nog åker den in i det mörkaste hörnet under en byrå eller ett skåp.
Något annat som är ständigt till hinders är den med åldern tilltagande ”skumögdheten” och behovet av glasögon. Och det är ju ett återkommande skämt att man går och letar efter glasögonen som man har på huvudet. Eller - ännu värre – på näsan.
Själv märkte jag hur aktielistorna i tidningen krympte och nästan försvann. Jag behövde mina första läsglasögon för så där 25 år sedan. Så småningom behövde jag ytterligare ett par glasögon för att se på avstånd. Med två par glasögon som ofta är på drift behövs inte mycket annat tidsfördriv.
Sammantaget: Det gäller att spjärna emot åldrandets nackdelar och att samtidigt glädjas åt dess fördelar: man har samlat på sig mängder av erfarenheter som med lite analytiskt stöd leder till visdom.
Den äldre befolkningens bidrag till samhällsutvecklingen bör bättre tas tillvara som en viktig resurs. Och ni som är yngre behöver inte vara rädda för att vi seniorer ska ta över – men vi vill gärna vara delaktiga.
Tommy Jansson är utvecklingskonsult från Stigtomta. Han medverkar som fristående krönikör i SN.