John Travolta fyllde 70 år för ett par veckor sedan – och Olivia Newton-John gick bort för några år sedan. Ändå kommer de för många för alltid att vara Danny Zuco och Sandy Olsson, rock’n’roll och tonårskärlek. De var 1978 års stjärnor i filmatiseringen av Broadway-musikalen Grease.
I den tid då musikalen utspelas, 1958, var de här skådespelarna bara barn, fyra respektive tio år. Tiden går. Många ungdomskulturer har kommit och gått sedan dess. Allehanda moden, attityder och musikstilar har avlöst varandra eller kombinerats till något nytt.
Trots det är Grease något som återkommande kittlar unga som vill pröva på musikalens form. Nu ska den sättas upp igen på Culturum, av esteterna från Nyköping Gymnasium.
Regissören Lena Malmberg erkänner att hon är tveksam inför de fyrkantiga könsroller som musikalen bär på. Det är en verklig utmaning att göra något mer av Grease än det enkla. Därför lämpar den sig också för att böja, bända och banka lite på i utbildningssyfte. På ytan är det en maxad, starkt överdriven bild av en amerikansk dåtid. Men här finns också underliggande relationer, sådant som generation efter generation möter under sitt vuxenblivande.
Hur ska en tonåring hantera grupptryck och popularitetstävlan?
Ska du bli något som andra förväntar sig – eller bara det som du vill vara?
Utforskningen av det sexuella jaget och den där längtan efter någon, den är lika aktuell för varje generation – och alltid lika svårbemästrad. I relationen mellan Danny och Sandy får vi också se skillnaderna mellan det som man visar utåt och all den ömhet, osäkerhet och oerfarenhet som i stället får plats när ingen annan ser på.
Vi lever i en tid där fördomar försvaras som rättigheter och dolda "sanningar". Av vuxna. Det annorlunda, komplicerande och nyanserande stämplas som svagt, fånigt och... ja, politiskt korrekt. Hårdast vinner. Detta är inskränkthetens samtidsbubblor som bara väntar på att spräckas.
När esteteleverna i Nyköping tidigare år har tagit sig an motorkillarna i T-birds och sminktjejerna i Pink Ladies, har en del av grabbrollerna ibland gått till någon som inte är eller inte definierar sig som man. Detta är helt i teaterns anda. För skådespelaren är det övning i hur man förstärker igenkännliga drag, spelar på schabloner och normer. Förutom att leka med det rent nostalgiska i ungdomens tid, riktar musikalen en strålkastare mot ungdomskulturers könsroller, grupper och status. För den som tänker efter.
I Grease möter publiken ett uppror mot konservativa moralgränser, men också enkelspåriga och grunda identiteter. Samtidigt sveps vi in i musik som ändå kan vara tidlöst medryckande. Att vilja sjunga med och krossa gamla fördomar samtidigt, det är ingen dålig känsla.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.