Jag åkte tåg häromdagen. Rakt över gången satt en kvinna och åt en banan. Som människor ofta gör.
Eftersom jag till skillnad från jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) inte lider av bananfobi och riskerar att tuppa av (eller liknande) om det dyker upp en banan i min närhet, var det inget mer med det.
Bananer finns överallt. På förskolor, arbetsplatser, hotell och inte minst är ett berg av bananer ofta det första man ser i matbutiken. En av den senaste tidens märkligaste nyheter är den om statsrådet Brandbergs bananfobi, något som verkar ta sig helt orimliga proportioner (Expressen 13/11).
Till exempel måste hennes medarbetare “säkra” utrymmen som Brandberg ska vistas I, att de är bananfria. När jämställdhetsministern skulle äta lunch på Domstolsverket mejlade hennes statsrådssekreterare om att ”Paulina Brandberg har stark allergi mot bananer, så det skulle uppskattas att det inte förekommer bananer i de utrymmen där hon kommer att vistas.”
Men hon har alltså ingen allergi. Det är en fobi som kan hanteras på annat sätt.
Ett riktigt lågvattenmärke var när jämställdhetsministern i mars deltog på en FN-konferens i New York som handlade om ekonomisk jämlikhet. Där deltog även Jessica Smaaland, ordförande för föreningen ”FQ, Forum – Kvinnor och Funktionshinder”. På 46:e våningen möttes deltagarna av skyltar med förkryssade bananer.
“Min assistent hade tagit med sig en banan för att vi skulle ha någon mat. Vi hann inte äta frukost innan. Då fick vi höra att ”du kan inte ha den här”, från en av Paulinas medarbetare och min assistent fick åka ner 46 våningar och hitta en papperskorg utanför”, säger Jessica Smaaland (Expressen 14/11).
Det är helt bananas. Det är ett statsråd som uppför sig så här. Nästan än värre är att ingen i hennes närhet verkar ha vett att säga ifrån. Ganska många lider av fobier och går på KBT, men framförallt kräver man inte att hela världen ska anpassa sig efter ens rädsla.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) kritiserar i ett inlägg på X medias rapportering om ministerkollegans bananfobi som hon kallar för ”ett riktigt lågvattenmärke”. Svantesson menar att det inte påverkar arbetet, och då inte är av allmänintresse.
Finansministern har fel. Det påverkar alla som arbetar på platser där Paulina Brandberg deltar i olika möten och besök.
Det är inte utan att jag undrar vad som hade hänt om jämställdhetsministern suttit där på mitt tåg. Hade kvinnan mitt emot eskorterats av tåget?
Malin Lernfelt är chefredaktör för Liberala Nyhetsbyrån.