En nyttig för att inte säga lysande påminnelse om att vissa saker inte var bättre förr utan snarare tvärtom, är dokumentären Birgitta Dahls heliga vrede av Henrik von Sydow som går att se på SVT-play. Därför att vi lever i en tid av samhällsproblem som bidrar till att många känner nostalgi och att nutiden har många fel och brister. Men det förflutna blir sällan vettig politik inför framtiden.
Socialdemokraten Birgitta Dahl satt 34 år i riksdagen, ingick i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar och talman mellan 1994 och 2002. Men innan någon påpekar: Ja, en av hennes värsta politiska misstag var förnekandet av folkmordet i Kambodja och för detta har hon fått hård kritik och så även i dokumentären. Resten av denna text kommer därför inte att handla om detta.
Det är inom jämställdheten som hon åstadkom förändring och förtjänar en plats i historieböckerna vilket tar oss tillbaka till nostalgitemat. När Dahl valdes in i riksdagen 1968 var det en herrklubb som lite skämtsamt skulle få Vatikanen att framstå som ett normkritiskt nudistläger. Gemensam nämnare för de svenska riksdagspartierna var att de, med några berömvärda undantag, bestod av män som hade föga eller inget intresse för kvinnors villkor.
Från myndiga arbetare likt den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng till välkammade broilers som den 24-årige högerpartisten (moderaten) Anders Björck rådde en inställning som kan sammanfattas med: får männen det bättre kommer kvinnorna – läs deras fruar – få det bättre. Men det höll inte Birgitta Dahl med om.
Medelst vilja, uppkäftighet och ännu mer vilja påbörjade hon en kampanj som inte bara fick socialdemokratin utan hela Sverige att förändras. Med hennes egna ord var arbetarrörelsen rädd för att man skulle ”ta ifrån dom deras hemmafruar” och senare bidrog hon till att våldtäkt inom äktenskapet och barnaga kriminaliserades.
Förutom en skildring av färgstark politiker med både ris och ros i bagaget är dokumentären helt enkelt en påminnelse om att allt inte var bättre förr. Avslutningsvis är det värt att reflektera kring Sveriges politiska 1900-talshistoria. Om den skulle sammanfattas i ett fotoalbum borde där finnas sådant som när kung Gustaf V samtalar med Hjalmar Branting, den första borgerliga regeringen 1976 och blomsterhavet på Sveavägen i Stockholm tio år senare. Men även fotografiet av en ammande Birgitta Dahl i riksdagen för det fanns ingen föräldraledighet, vilket hon var med om att införa 1974. Den bilden som bör hänga i Sveriges riksdag och den kan för all del sättas upp den 20 september då hon fyller 84 år.
David Lindén är historiker och författare. Han medverkar som fristående krönikör i SN.
