Marianne Gilchrist från Hull and East Yorkshire for Europe,är en av de många britter som protesterat mot att lämna den Europeiska unionen.
Ända sedan folkomröstningen sommaren 2016 har frågan om Nordirlands ställning skavt. Det så kallade långfredagsavtalet som garanterar en öppen gräns mot Rebubliken Irland har lyckats hålla våldet på stången. En återupprättad hård gräns mellan länderna skulle väcka liv i en svårlöst konflikt som fortfarande ligger och pyr.
Samtidigt är det en omöjlighet för de fyra nordirländska grevskapen fortsatt ingå i EU – eftersom de tillhör Storbritannien som har lämnat. Det nya avtalet för Nordirland som slöts häromdagen låter därför, starkt förenklat, varor som inte ska vidare utanför provinsen få en egen “grön” infart och ska hanteras av betrodda transportörer. Varor avsedda för Republiken Irland och annorstädes i EU utsätts för fortsatt tull- och gränskontroll.
Den tidigare brittiska premiärministern David Cameron gjorde en monumental felbedömning när han utlyste folkomröstningen för sju år sedan för att, som han trodde, begrava frågan för alltid. Till skillnad från vid de två folkomröstningarna 1972 och 1976 sade britterna nej till EU. I motsats till de två tidigare omröstningarna ställdes heller inte kravet att den vinnande sidan måste vara större än den förlorande plus alla de som inte röstade. Valdeltagandet 2016 var drygt 72 procent. “Ja” till brexit vann knappt med 17,4 miljoner röster mot 16,1 för “nej”.
Det har krävts fyra premiärministrars ansträngningar och misslyckanden för att få den till synes omöjliga frågan om Nordirlands status löst. Men brexit fortsätter trots det att vara den onda anden som slank ut 2016 och som den sittande premiärministern Rishi Sunak nu får lägga manken till för att försöka locka tillbaka in i flaskan.
För grundbulten i hela brexitproblematiken kvarstår: var slutar EU:s jurisdiktion och var börjar Storbritanniens? Förr eller senare börjar brittiska varor som skiljer sig från EU:s standard att spridas in i unionen. Och förr eller senare hamnar dessa inför EU-domstolen i Luxemburg. Varpå det självspelande pianot i brexitland åter börjar spela den slitna melodin “ta tillbaka kontrollen”.
Här möter Sunak kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i samband med senaste avtalet om varutransporter mellan Irland och Nordirland.
Premiärminister Rishi Sunak har fått beröm för sin pragmatiska hållning och kloka strategi att lita på sina förhandlare och låta dem sköta diplomatin med EU-kommissionen. Arbetet har inte heller kantats av bombastiska utspel för hemmaopinionen, något som föregångaren Boris Johnson aldrig kunde hålla sig ifrån att göra. Till och med de hårdföra unionisterna i DUP hemma i Belfast har lovat återvända till Stormont, det lokala parlamentet för Nordirland som de lämnade i maj 2022, delvis på grund av missnöje med gränslösningen efter brexit.
Det har krävts fyra premiärministrars ansträngningar och misslyckanden för att få den till synes omöjliga frågan om Nordirlands status löst. En av dessa var Boris Johnson.
I parlamentet i London håller också de militanta ärkebrexitörerna i Torypartiets högerflygel under Jacob Rees-Moggs ERG, European Research Group, tummen i ögat på premiärministern. Det återstår att se hur länge de låter sig nöja med att gränsdragningen i Irländska sjön bara delvis tagits bort. Ett mål i EU-domstolen som går emot Storbritannien skulle onekligen kunna sätta skeppet i gungning igen – och leda till att ännu en premiärminister faller offer för brexit.
Ola Tedin är fristående liberal skribent.