Vrenaborna har gjort egna modeller av livet under brobytet som delade samhället i elva månader.
I lördags höll Vrenaborna en egen invigning av den järnvägsbro som nu har bytts ut och delat samhället i nästan ett års tid. Vrena intresseförening klippte band och bjöd på korv. Föreningens ordförande Karin Andersson höll ett tal liksom undertecknad, som inbjuden gäst. Om frihet, jämlikhet och broskap.
Bandet klipptes och folk möttes mitt på. Några undrade, med glimten i ögat, om det var okej att gå på andra sidan eftersom det var så länge sedan. Den ena änden av järnvägsbron leder nu till den andra. Även för den som åker med bil.
Vrenaborna bet ihop och döpte sin järnvägsbro, men avstod från det mest använda namnet de senaste 11 månaderna: ”den där jävla bron”. Ett samhälle som Vrena går inte under av ilska och det tappar inte sugen. Bron heter järnvägsbron.
Invigningen blev en riktigt social stund. Novembersolen tittade fram. Vandringen upp på bron var både högtidlig och symbolisk. Vrenaborna suckade förstås över det som hade varit, men de gladde sig också åt sådant som lyfter: inflyttning och samhällsliv, friskolan, företagen, att den gamla dansbanan ska rustas upp. Tankarna var på en lite mer Munter vardag igen, om man vill skoja till det. Ångslupen tuffar ju på om somrarna.
En viss frustration dröjer sig ändå kvar: Varför gick det inte att få till en trafiklösning som inte delade samhället så skarpt och totalt? Elva månader av omvägar, med ett par mils bilväg från affären till Folkets hus på var sin sida jämvägen, har satt sina spår. Ska vi acceptera det finns tomma ytor mellan ansvarsområden, där det blir som det blir? Ska andra samhällen hamna i samma maktlösa tillstånd?
I slutänden handlar detta om en samhällsgemenskap att lita på. Det som fungerar minskar misstro och misstänksamhet. Den skattefinansierade makten måste ta ansvar för att vara en konstruktiv kraft, oavsett om det berör många eller få. Trafikverket, staten och kommunen måste ha utrymme för dialog och en gemensam verktygslåda. Regler och förordningar får inte vara paralyserande.
Glöm inte heller att släppa in civilsamhället. Dessa krafter står för ett oavlönat samhällsengagemang i närområdet. De är de första att söka svar på hinder och problem, och de är de sista att se slaget som förlorat. Det behövs en bättre formell ordning för samhällen som hamnar i kläm av infrastrukturprojekt, där huvudsyftet är funktion.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.
