De har sagt att det kommer att göra ont, så jag är förberedd. Ändå kommer smärtan som en chock när nyzeeländaren Jerry drar åt tourniqueten runt mitt lår. Det är en bekräftelse på att det avsnörande förbandet som ska stoppa en massiv blödning sitter som det ska.
”Det gör mest ont i början”, förklarar fransmannen Eduard, ”efter tio minuter börjar man förlora känseln. Jag brukar låta den sitta på den tiden när jag övar. Men då kan jag inte gå efteråt.”
Jag är på Zaporizjzja-fronten i södra Ukraina med en grupp militära sjukvårdare som leds av svensken Sten, vilket är hans anropssignal. För många i Sverige är han mer bekant under sitt Twitter-alias ”Okänd soldat”.
Det är lunchtid. Gruppen har varit ute på dagens första larm och väntar på nästa. Under tiden ber jag vårdarna om en demonstration av tourniquet och de ger mig en snabbkurs.
De är hjälpsamma för att de vet hur viktigt detta är. En stor del av deras jobb består just av att stoppa blödningar och dåligt satta tourniqueter leder till många onödiga dödsfall och bestående men. Eduard berättar att enbart tio procent av dem som han såg i skarpt läge förra året satt korrekt. Numera är det 50/50.
Förutom Sten, Jerry och Eduard består vårdargruppen av amerikanen C och ukrainske tolken Vlad. De ingår i den frivilliga sjukvårdsbataljonen Hospitallers som bistått den ukrainska försvarsinsatsen sedan 2014 och sköter evakuering och omhändertagande av sårade soldater.
Ukrainas underbemannade militära vårdorganisation är beroende av dessa frivilliga. De är kopplade till arméenheter men arbetar helt oavlönat och täcker det allra mesta av sin verksamhet med insamlade medel och materieldonationer. En mindre andel av vårdarna i Hospitallers är utlänningar.
Stens grupp jobbar i en ambulans som innehåller det som man kan förvänta sig hitta i en sådan, för transport av främst splitter- och skottskadade. När vårdarna får larm, ska de infinna sig på en hämtningsplats där de tar emot en eller flera sårade. Dessa förs dit i bepansrade fordon från frontlinjen som ligger några kilometer från där vi befinner oss. Från hämtningsplatsen tas de sårade till en förbandsplats som är ett akutrum i fält där det finns läkare som ger vård och beslutar om slussning vidare.
På morgonen samma dag sitter jag på förbandsplatsen när Stens grupp bär in en soldat med splitter i båda benen. Han är relativt lugn under tiden som läkarna jobbar med att ta ut splittret. En stund tidigare var det annorlunda där vårdarteamet fick brottas med honom i ambulansen.
Strax efteråt anländer en annan ambulans med fem ukrainska soldater. De går in på förbandsplatsen själva, någon får lite hjälp. Deras synliga skador är lindriga, inte mer än några skråmor, och det tar en stund innan jag förstår vad som hänt. De fem har fått hjärnskakningar av tryckvågen efter en artillerigranat.
De sitter utanför behandlingsrummet och förs in i två grupper för undersökning och medicinering. Under deras väntan försöker jag fråga dem om vad som har hänt. Soldaterna är knappt kontaktbara. De lyssnar på mig men svarar kort med lång fördröjning.
Jag lämnar Sten och kamraterna på eftermiddagen. Den ukrainska offensiven fortsätter, liksom vårdargruppens vardag med väntan, blod, adrenalin, ångestskrik och många räddade liv.