I torsdags var det dags igen att ge sig ut. Denna gång var det inte sommar och sol utan snö, is och kyla. Under lunchrasten möttes jag av en igensnöad bil, vantarna hade jag glömt hemma och klockan tickade på. Trots minusgraderna kände jag mig illa tvungen att snabba på – för vem vill komma sent till Covid-19-vaccinationen?
Under bilfärden kunde jag inte sluta att tänka på att det gått snart ett halvår sedan andra dosen. Det var i augusti som jag fick möjlighet att bli ”fullvaccinerad” och med vaccinationen följde en överhängande känsla av trygghet och lugn. Det var tyvärr inte den känslan som infann sig under torsdagen. Tvärtom kände jag mig nästintill något irriterad, men inte på vaccinationen, tvärtom kände jag tacksamhet över vetenskapens under.
Tänk vilken helvetisk vinter vi alla, särskilt vården, hade haft utan vaccinet!
Visserligen är vi fortfarande i ett svårt läge, men den höga smittspridningen har tack och lov inte lett till en kollapsad vårdapparat. Samtidigt har pandemin inte visat några tendenser på att ge med sig, då nya mutationer dyker upp titt som tätt, liksom att vaccinationstäckningen på en global nivå fortsatt är låg.
När jag som svensk ges en tredje dos har knappt fyrtio procent av världens befolkning inte ens fått sin första dos.
Pandemin har på många sätt varit olik andra kriser. Olyckor och katastrofer tenderar annars att föra samman människor, men viruset och framför allt vaccinet har delvis blivit en katalysator till konflikter och osämja. Vänskaper har brutits och familjer splittrats över de skilda åsikterna om pandemin och dess hantering. Corona berör alla och alla har därför en åsikt om det, även om nästan ingen egentligen är epidemiolog.
Det betyder givetvis inte att vi inte kan ha åsikter om politiska beslut, men pandemin har gett upphov till en flod av desinformation, okunskap och skepsis till fakta.
Tilliten till vetenskapen är i förlängningen förtroendet vi känner till vårt samhällssystem. Handlingen av att vaccinera sig är därför också ett exempel på om vi tror på systemet vi byggt; läser vi samma nyheter och har vi en någorlunda gemensam världsbild? Vaccineringen, eller snarare bristen på den, har delat upp samhället mellan vi och dem. De vaccinerade och de ovaccinerade.
Torsdag, 12:45. Det är ingen kö till vaccineringen, jag får gå fram direkt. En sjuksköterska hälsar välkommen och sticker med van hand efter en stunds förberedelse in nålen i min vänsterarm. Det gör inte ont, snarare känns det mest familjärt.
Innan jag går, utan att knappt notera det själva, säger jag: ”Det gick ju fort – jag trodde det skulle vara fler här”.
”Ja, det varierar” svarar sköterskan innan jag förvisas till nästa väntsal.
Linnea Hylén medverkar återkommande som ledarskribent i SN.
