EU och Nato har snabbt uppvisat en enad front mot Ryssland och deras aggressioner. Den hastighet och beslutsamhet som väst har visat kring sanktioner, flygförbud med mera hade nog inte den ryska presidenten räknat med.
Nato och EU har kommit närmre varandra den senaste tiden. Båda Bryssel-placerade organisationerna har haft en unikt enad front mot Ryssland efter den senaste tidens aggressioner. Båda institutioner borde vara naturliga partners men de senaste åren har vi sett stundtals ansträngda relationer.
Under slutet av 2019 nåddes nog relationens bottenpunkt när Frankrikes president Macron uppgav i en intervju i The Economist att “What we are currently experiencing is the brain death of Nato” och där hans argument att EU måste börja se sig själva som en strategisk geopolitisk kraft.
EU har också gjort större åtaganden för att kunna kontrollera Europas egen säkerhet. Förra året presenterades något som kallas för ”Strategic Compass” som ska godkännas under 2022. Huvudpunkten i förslaget är att EU ska skaffar sig kapaciteten att snabbt kunna placera upp till 5 000 soldater vid behov. Dessa soldater ska vara en samling av soldater från olika EU-länder som ska formeras snabbt och kunna placeras ut vid särskilda händelser.
Hur detta ska hanteras återstår att se, men många EU-länder har olika behov, möjligheter och säkerhetspolitiska ställningstaganden. Frankrike är ordförande i EU fram till sommaren och det är ingen hemlighet att President Macron önskar se ett mer självständigt militärt försvar av EU och Europa.
Trots detta har EU och Nato samspelat och visat en tydlig enighet när det kommer till krisen i Ukraina. När den ryske utrikesministern skickade brev till många europeiska länder inklusive USA och Kanada fick han bara svar från två organisationer: EU och Nato. Sanktioner, flygförbud och vissa exportförbud har genomförts i en hastighet som vi aldrig skådat förut.
Detta visar att de starkaste organisationerna för försvaret av den liberala demokratin och rådande världsordning är stora nog att snabbt enas kring en gemensam linje när väl krisen uppstår.
Dessa två organisationer har också olika politiska uppdrag och möjligheter. För att säkra ekonomiska sanktionsmöjligheter och energiförsörjning för Europa är EU den optimala organisationen, tillsammans med andra länder, framför allt USA. Nato saknar den politiska möjligheten att kunna göra dessa åtgärder.
Den snabbt formerade enigheten kring ekonomiska och flertalet andra sanktioner är ett bevis på att när väl krisen kommer ställer demokratier upp för varandra. Försvaret av den liberala demokratin är en gemensam kamp där alla vi som åtnjuter demokrati, mänskliga rättigheter och fria medier behöver kämpa tillsammans. Kriget i Ukraina är ett bevis på att inget demokratiskt land står ensamt.
Ulrica Schenström är vd för gröna, liberala tankesmedjan Fores och fristående krönikör i SN.
