I dag, måndagen den 8 mars är det den internationella kvinnodagen. Varje år tenderar dagen att skapa debatt om vad vi borde tänka och tycka om kvinnor och kvinnlighet.
Under dagen kan vi förvänta oss en hel radda av olika inlägg som är riktade mot dagens själva existens. Den något nonchalanta kritiken kommer ofta från de män som ser dagen som högst ”onödig”. Kvinnodagen är omstridd och debatterad. Det är måhända exakt vad den borde vara – en dag som väcker diskussion och känslor.
Kvinnans roll i samhället är minst sagt ett ämne som väcker känslor – i flera läger. Dels finns det män som tycker något om hur kvinnor är och borde vara, dels finns det kvinnor som tycker något om hur andra kvinnor är och borde vara. Det är med omgivningens tvära förväntningar som vi kvinnor förväntas manövrera oss igenom livet.
Det är aldrig så enkelt som att "bara vara" när det kvinnliga könet ska definieras. Det kvinnliga är både älskat och bespottat, det vackra och det onda – en förrädisk varelse som med list och skönhet lurar Adam att bita det förbjudna äpplet. Samtidigt som hon beskrivs som en utstuderad bedragare kan hon likaväl vara dess absoluta motsats – något förtvivlat svagt och ömtåligt.
Att vara kvinna är att ständigt bli påklistrad alla tänkbara epitet och fördomar beroende på omständighet. Om det så inte är kjolens längd är det bristen på sexualitet. Alla kvinnors beteende kan förklaras med en platt stereotyp, vilket inte enbart män använder.
Kvinnor engagerar på gott och ont även kvinnor. I arbetslivet kan det vara både en fördel och en nackdel, tyvärr tenderar det alltför ofta vara det sistnämnda baserat på egen erfarenhet. Kvinnlig konkurrens är stundvis nästan värre än den manliga. Missförstå mig rätt – grisiga män har jag brottats tillräckligt med för att veta hur jag ska hantera dem. Slutresultatet är inte alltid vackert, men att kunna peka ut att en spade är en spade är enklare än att försöka ducka för en annan kvinnas vassa armbågar.
Det är inte sant att kvinnor skulle tävla om samma positioner som andra kvinnor. Att underblåsa den idén leder till inget annat än en fortsatt mansdominerad arbetsmarknad. Dagen då kvinnor inser att de inte tävlar mot varandra kommer det på allvar bli en match som heter duga mot grabbarna. Även i arbetslivet behövs en rejäl dos systerskap i stället för den ohälsosamma konkurrensen som enbart sker på vår egen bekostnad.
När det väl kommer till arbetsliv kan jag inte undgå att fundera över vad kvinnligt ledarskap förväntas vara. Vad innebär det att vara en framgångsrik kvinna och hur blir man det egentligen? Förutom att ha tusen bollar i luften tenderar bilden av karriärkvinnan vara nästintill lite manlig. Det innebär inte att karriärkvinnorna förväntas se ut som män, tvärtom. Den perfekta karriärkvinnan är både snygg, snabbtänkt och såklart tuff. Det manliga får i detta fall representera det rationella, hårda och känslokalla. Det stereotypiskt manliga ledarskapet.
Om en kvinna förväntas göra karriär ska hon också omedvetet anamma de kanske sämsta ”manliga” egenskaperna. För att vara på männens spelplan måste vi kvinnor klä av oss vår vårdande sida till förmån för den motsatta stereotypen: affärsmannen.
Förr var vi antingen en madonna eller hora, i dag är vi antingen främst mödrar eller affärsmän. Oavsett vad vi kvinnor gör kan vi aldrig bara vara. Att vara något däremellan är ironiskt nog vår allra största utmaning.
Linnea Hylén medverkar regelbundet som ledarskribent i SN.
