En reklamfilm för Pizza Hut från 1998 har åter blivit viral. Den tidigare Sovjetledaren Michail Gorbatjov går in på en restaurang i Moskva och noteras av gästerna som inleder en debatt. "Det är på grund av honom vi har kaos i ekonomin" säger en äldre man. "Det är tack vare honom vi har nya möjligheter" invänder en yngre. Och så fortsätter de. Politisk instabilitet och kaos kontras med frihet och utsikter.
"Tack vare honom har vi Pizza Hut" sammanfattar en kvinna, varefter den äldre mannen ger sig och alla utbringar en skål för Gorbatjov.
I tisdags (30/8) gick han bort, 91 år gammal. I sökandet av bilder som fångar hans politiska personlighet dyker den där reklamfilmen upp.
Den är träffande och speglar sin tid, samtidigt som den är svårt förljugen. Avslutningen är en sorts västlig projektion. För medan Gorbatjov alltid varit rätt populär i väst, för sin historiska roll i avslutningen av Kalla kriget, är det annorlunda i hans hemland. Någon konsensus om Gorbatjovs positiva betydelse för Ryssland, symboliserad av skålen, har aldrig funnits där.
Två år tidigare, 1996, gjorde Gorbatjov ett försök till politisk comeback genom att kamma hem 0,5 procent av rösterna i det ryska presidentvalet. Men reklamen är träffande för att den fångar även något väldigt post-sovjetiskt och allmänmänskligt. De tidigare sovjetmedborgarna omfamnade den fria marknaden, konsumtionen, den nyvunna politiska och andliga friheten, och tog allt detta för givet.┣ Samtidigt kom de att förknippa det mesta av det som blev besvärligt med den sista sovjetiska ledaren.
Varje tidigare sovjetmedborgare kunde plocka sin egen gås med Gorbatjov. Någon på grund av förlorad stabilitet och tillvarons plötsliga svårförutsägbarhet, återgivet i reklamfilmen. En annan för den påtagliga ekonomiska nedgång med hyperinflation och varubrist som kännetecknade slutet av 1980- och början av 1990-talet. Ytterligare någon, uppfostrad i sovjetisk och numera storrysk grandiositet, var och är förbittrad över ett förlorat imperium.
Åtskilliga medborgare i just imperiets utkanter – främst Litauen, Lettland, Georgien och Azerbajdzjan – förknippar Gorbatjov med den sovjetiska arméns blodiga försök att kväva rörelserna för frihet och självständighet. Båda bilderna, av befriaren och tyrannen, är riktiga.
Gorbatjov insåg att sovjetsystemet med sitt förtryck och planekonomi hade gått i stå och krävde reformer. Men han vägrade inse, i motsats till och med många apparatkommunister, att hela Sovjetunionen som stat var politiskt och moraliskt bankrutt. Och han höll in i det sista fast vid den tanken när han följdriktigt stödde Rysslands ockupation av Krim 2014 och uttryckte i samband med det en förhoppning om ett återskapande av Sovjet i någon form.
När så Vladimir Putin agerade i enlighet med dessa idéer genom att för ett halvår sedan dra igång köttkvarnen i Ukraina, ville Gorbatjov inte vara med längre. Hans fond, dock inte han själv, gjorde ett uttalande där man uppmanade till fred och valde därefter tystnaden.
Gorbatjov tog sig aldrig ur den auktoritära föreställningen om sitt land och dess plats i världen. Här är han tyvärr i gott sällskap.
Alex Voronov är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Katrineholms-Kuriren.