För många är Kristihimmelsfärdsdagen början på en skön långhelg. Fyra dagar som ger en försmak på sommaren. För mig har denna helg varit något helt annat de senaste sex åren. Jag har varit instängd i en stor sal med dålig luftkonditionering. Ofta har jag sovit lite på nätterna och ätit alldeles för mycket godis. Det har inte bara varit jag, det har varit minst 100 andra ungdomar från hela Sverige och vi har gjort det för att få debattera politik.
Politiska ungdomsförbund ses ibland som överdrivna och nästan oseriösa. Ofta bär de på mer radikala åsikter än vad moderpartiet står för och framstår som de största interna kritikerna i ett parti. Står man på utsidan upplevs nog ungdomsförbunden som närmast sektlika. Men för mig är det en gemenskap som är svår att beskriva.
I ett ungdomsförbund växer många upp. En del är i tidiga tonåren när de går på sitt första evenemang. De lojalitetsband som byggs i ung ålder ska inte underskattas. Det gäller både till sakpolitik och personer. En sådan lojalitet kan också bli till en identitet. Ungdomsförbund är byggda för att ens fritid ska konsumeras och förbrukas där. Förtroendeuppdrag avlöser ofta varandra och politiska slagord kan nästan kännas som en del av det egna jaget.
Vem är man då när ungdomsförbundets uppdrag tar slut? Just nu upplever jag en sådan identitetskris. Sex år av förtroendeuppdrag har fått ett slut. Vem är jag utan en ungdomsförbundslogga att företräda? En ny hobby kan kanske ersätta tiden som förtroendeuppdragen har tagit, men den där identiteten är svårare att förändra.
Det jag beskriver är kanske bara ett ohälsosamt förhållande till mitt ungdomsförbund, men politiskt arbete är nära förknippat med identitet. Man börjar identifiera sig med åsikter och förändringsambitioner, men också med att vara en upptagen person där helgerna som är upptagna blir fler än de som är lediga. Det är ett liv som går ut på att synas och höras, där man hela tiden tänker på nästa steg är det normala. Med ett par kliv utanför den bubblan går det att se att ungdomsförbundens värld erbjuder ett ibland smalt perspektiv. Utan en organisation att företräda är det möjligt att utmana gamla sanningar om politiken, men också om sig själv. Det finns inte längre något annat än sin egen moraliska kompass att följa.
Det finns inget som har gett mig så mycket som mitt engagemang, i form av möjligheter att utvecklas och i form av vänskap. Det finns kvar trots att jag har lämnat mina uppdrag, även om det kommer ta ett tag att vänja sig vid att bara vara Elin utan titel.
Elin Venholen är tidigare jämställdhets- och rättspolitisk talesperson för Centerpartiets ungdomsförbund, och numera en av SN:s ledarskribenter.
