I samband med CORONA- krisen har antalet tyckande professorer i media varit överväldigande. Man kan ha disputerat i vilken disciplin som helst och ändå uttalat sig tvärsäkert i alla forskningsfält. Titeln professor verkar övertrumfa allt.

För att bena upp förhållandet samhälle (läs politik) - skola - kunskap måste man börja med "uppdraget". Skolans uppdrag är att ge eleverna verktyg för att klara de krav som samhället och arbetsmarknaden har. Så att man kan agera ändamålsenligt, det vill säga intelligent, och därmed skaffa sig en försörjning och social acceptans. Skolan ska också kompensera för de problem som följer av slarvigt "valda" föräldrar. Precis som norrmännen skulle vi kunna kalla skolan för utvecklingscenter, vilket i sig kräver att varje skola har en viss anpassning till lokala behov av arbetskraft.

Med utgångspunkt i Blooms taxonomi (kunskapshierarki) kan vi definiera vilka kunskaper som ska ligga på en orienterande nivå (kunna minnas) och vilka som ska nå högsta nivå för praktisk tillämpning och skapande. Och allt där emellan.

Den "gamla" pedagogiken som vi 40-, 50- och 60-talister utsatts för handlade mycket om att rabbla fakta av olika slag.  Tyska prepositioner, Hallands floder och olika matematiska formler hade hög prioritet. Vill man utveckla de delar av Sverige som ligger utanför de större städerna krävs även andra kompetenser: kreativitet, entreprenörskap, organisationsförmåga med mera. Att ha en hög akademisk utbildning räcker inte - här krävs mer av dynamik och lösningsinriktning. 

Genom att föra en levande och prestigelös dialog om skolans kunskapssyn borde man kunna hitta den mångfald av lärande och blandning av kunskapsformer som behövs. För vi har alla en egen lärstil. För vissa av oss passar den traditionella modellen med en lärare som "förmedlar" kunskap från läroböcker till elevhjärnor perfekt. Andra vill ha mer av konkretion och tillämpning för framgångsrikt lärande.

Om vi accepterar att denna beskrivning, som bekräftats i mycken forskning, är riktig, då är det vår moraliska skyldighet att ta tag i frågan. Kunskap och insikter leder nämligen alltid till ansvar: Eftersom jag känner till problemet och ser hur det kan åtgärdas har jag skyldighet att sätta ner foten.

När professorer under vårt nuvarande kristillstånd uttalar sig vitt och brett, om allt mellan himmel och jord, långt bortom eget expertområde, visar de en nonchalans för andras kunskap och kompetens. Kunskap och kompetens inom alla områden och i alla former bör högaktas och respekteras.

Tommy Jansson är utvecklingskonsult från Stigtomta. Han medverkar som fristående krönikör i SN.