Coronakrisen har satt käppar i hjulet för all typ av verksamhet. Företag och myndigheter är i praktiken tvungna till att tvinga personal att jobba hemifrån. Gymnasieskolor har stängt och övergått till distansundervisning. Sveriges universitet och högskolor har gjort samma sak. 

Inget är sig likt, men trots den mycket underliga tillvaron har vardagen kunnat fortsatta genom digitala verktyg.

Tro mig, jag har inget emot digitaliseringen. Den har i stort bidragit med förenklingar i både arbete och privatliv. Det är inte längre en omständlig process att skicka över pengar till en vän. De sociala medierna hjälper oss att hålla kontakten med nära och kära. Videoprogrammet Zoom har möjliggjort distansundervisning för mig och många andra universitetsstudenter som annars hade fått se sina utbildningar bli inställda.

De digitala verktygen har varit en räddare i nöden, men vi får inte glömma bort att de endast är en tillfällig lösning, och inte ett permanent alternativ till hur undervisning bör se ut. Föreläsningar och seminarier kan visserligen genomföras på ett videomöte, men det är sällan som undervisningen når sin fulla potential i ett virtuellt chatt- och videorum. 

Problemen är många. Nätuppkopplingar havererar, folk glömmer att sätta på eller av sin mikrofon. Vi får inte heller glömma att bristen på ögonkontakt leder till onödigt, stelbenta konversationer som slutar i att folk pratar i mun på varandra. Det digitala klassrummet kan ge oss den formella kunskapen vi ska lära oss, men det blir på bekostnad av den minst lika viktiga mänskliga interaktionen.

En universitetsutbildnings kvalitet avgörs inte enbart av informationen vi får höra på en lektion. En stor del av utbildningens mervärde är det som händer innan och efter lektionen har ägt rum: det mänskliga utbytet. Kunskapen från lärarens presentation kan vara minst lika värdefull som den informella diskussionen under rasten. Möjligheten att interagera i verkligheten leder till lite fler nyanser och dimensioner som annars lätt faller bort när ett samtal ska föras på nätet. Kroppsspråk och ögonkontakt – två viktiga bitar i vår kommunikation – försvinner eller minskar kraftigt när vi sitter framför en skärm trots webbkamera.

Även om den nuvarande digitala studiesituationen är godtagbar är det inget att sträva efter i framtiden. De som tidigare sagt att all framtida undervisning kommer ske på nätet bör se hur mycket som nu går förlorat. 

Linnea Hylén är regelbundet återkommande ledarskribent.