Estland och dess premiärminister Katja Kallas kan med rak rygg säga att de länge varnat för den ryska imperialismen och det helvete som den skapar i vår tid.
Det är år 2027, vintern är smällkall. Under loppet av två timmar en tidig tisdagsmorgon slår kryssningsrobotar ut Oxelösunds hamn och kraftvärmeverket i Nyköping. Bränderna färgar morgonhimlen. När räddningspersonalen nått fram till infernot i hamnen och i Idbäcken, då slår en lågflygande drönarsvärm till.
Samtidigt går kontrollsystemen på Skavsta och stålverket SSAB i baklås, elförsörjningen svajar på lasarettet. Nyköping och Oxelösund är lamslaget, när ytterligare drönarsvärmar når de mest tättbefolkade stadsdelarna i morgonrusningen. Hesa Fredrik ljuder.
Det här kan vara inledningen på en modern krigsthriller – men också något som vi faktiskt riskerar att drabbas av. Väldigt mycket hänger på vad som händer i det väststödda Ukraina, samt med vilken kraft som det svenska samhället bygger en större förmåga att försvara sig.
Natomedlemskapet är inte långt borta nu. Den Putinvänliga regimen i Ungern är sist i ledet och drar medvetet ut på tiden. Försvarsalliansen är en grundläggande faktor för att kunna möta de hot som följer av ett stadigt rustande Ryssland på krigsfot, en regim som bekymmerslöst och med stornationalistiska slagord offrar generationer av unga män i krigets köttkvarn. Häromdagen pekades Estlands premiärminister Katja Kallas som en särskild fiende.
Ukraina har 40 miljoner invånare. Sverige har tio. Ska vi kunna försvara oss tillsammans med våra grannländer måste vi vara minst lika smarta som ukrainarna och minst lika bra på att läsa mångfalden av hot.
Blir det Donald Trump som vinner valet i USA kommer Nato att försvagas, han har redan meddelat att Putin gärna får invadera ett europeiskt Natoland och göra vad han vill där. Det ökar rustningsansvaret för våra europeiska alliansvänner och kostnaderna också.
I år kallas 28 000 18-åringar till mönstring och 8 000 utbildningsplatser ska fyllas. Det svenska försvaret har tillväxtproblem, där varken materiel eller personalförsörjning räcker till. Allt måste bli mer kraftfullt och med betydligt färre brister.
Om inte Putin-imperialismen krossas i Ukraina så räknar vårt grannland Danmark med att Ryssland på tre till fem år från nu hinner rusta tillräckligt för att attackera näraliggande Natoländer. Den danska regeringen, som leds av socialdemokraten Mette Fredriksen, mumlar inte. Kremls fantomsmärtor efter Tsarryssland och Sovjetimperiet är synliga för alla. Med Trump som USA:s president kan det gå fortare än så. Han har inget emot att Europa står i lågor.
Här pågår en övning vid Norrlands dragonregemente K4 i Arvidsjaur. Det behövs mycket mer av detta för att förstå vad som krävs och vilka resurser som måste till.
Det är inte meningen att skrämmas, men räkna på det. Allt tar tid. Vi hade behövt agera mer i går och ännu mer nu. Då krävs mer än de två procent av BNP som har varit den tänkta bottenplattan för ett starkare militärt försvar. Bland annat förs inom Centerpartiet nu en växande diskussion om att vi måste räkna med tre procent av BNP för våra militära behov, nu och under en längre tid. Det är inte att ta i. Till detta behövs ett par stora engångsfonder – vid sidan av årliga statsbudgetar – för en snabbare utveckling av både det militära och det civila försvarets förmågor.
Det finns ingen anledning att låtsas som om det skulle vara lättlöst – eller något som någon annan fixar åt oss. Tre procent av BNP till försvaret är ett minimum för att värna det vi ser som viktigt och värdefullt.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.