Centerpartiet kommer att sakna Annie Lööf som politisk kraft något enormt, men tillbakablickande vinner ingen framtid.
Centerpartiet har nu en nästan helt ny ledning. Den extra partistämman i Helsingborg valde Muharrem Demirok till ny partiledare och den nya lagledningen har att göra. Opinionsläget är halvrisigt. C är inte det parti som alla behöver förhålla sig till efter valet. Det syns och det märks, men sånt är livet.
Framöver är det inte heller en Annie Lööf som möter de anti-liberala isvindar som viner i sociala medier. Hon har på många sätt varit en naturkraft som politiker. Det är inte en slump att hon är både älskad och hatad efter tio år i täten. Målmedvetna ledare väcker starka känslor. Det är heller ingen slump att hon har ramstarkt stöd internt. Centerpartiet kommer att sakna henne något enormt, men tillbakablickande vinner ingen framtid.
Muharrem Demirok är inte Lööf, mer av ett oskrivet kort. Mer så än vad Lööf var vid sitt tillträde 2011 eller vad Maud Olofsson var 2001. ”Murre” vann förtroendet efter till synes jämn trekamp. Han har nu att visa vem har är, samla partiet, driva på idéarbete, vardagsförankring och sakpolitik. Den gångna mandatperioden – och Januariavtalet – tömde det egna skafferiet på många politiska förslag. Lagret måste fyllas på och förnyas. Inte minst med sådant som stärker olika landsbygders utveckling och framtidstro.
”Murre” är en ovanlig centerledare. Han har inte uppväxten på landet eller i landsbygdsnära småort med sig. Men han gillar traktorer och Åtvidabergs FF. Och han ogillar skarv.
Muharrem Demirok är inte en centerledare av traditionellt snitt. Det är både en potentiell styrka och en lika möjlig svaghet.
Centerpartiet har en rejäl kraftsamling framför sig – främst i traditionellt starka centerområden, i mångfalden av svenska landsbygder. Där har Demirok från Vårby Gård i Stockholm, med ett mångårigt fotfäste från kommunalpolitiken i den relativt stora staden Linköping, att både göra och kunna övertyga, inte bara sina egna. Det gör han inte på egen hand.
När den eldfängda men ändå nyttiga debatten om hans delvis turkiska rötter lugnar ned sig något, då öppnar sig utrymme för annat. Demiroks uppväxt i ett relativt fattigt förortsområde, det är något mer sällsynt i centersammanhang. Hans egen klassresa bör kunna användas som en styrka i politikutvecklingen.
Alla vägar i livet är inte asfalterade autostrador, varken på landet eller i staden.
Partiet behöver driva på med tankekraft, verkstad och reformvilja. Ja, det låter folkrörelsenostalgiskt, men det är också starka grejer. Därför är även valet av Daniel Bäckström från Säffle som vice ordförande värdefullt. Han har den mer klassiska centerbakgrunden: i bygden, gården, skogen, med stora hästar hemma, en väldrillad jakthund och ett försvarsintresse, allt är delar i partiets DNA. Han dansar till country. Bäckström har förvisso också en kristen tro, något som har provocerat främst partiets systerorganisationer långt bortom det rimliga. Men partiarbete är inte Twitter.
Och det här om vilka partier som C vill bilda regering ihop med kan vänta. Smartast är att börja med den egna politiken.
Tomrummet efter Lööf kommer inte att fyllas bara så där. Det krävs ett målmedvetet och hårt jobb, ett lagarbete. Minns att Lööfs första tid – där hon också var minister – var en nådelös snabbkurs i stenhårda politiska realiteter, präglat av det ständiga ylandet av konkurrerande partiers rovdjursinstinkter. Sådant smärtar men härdar.
Ska Centerpartiet gå mot valet 2026 i god kondition, då finns det att göra, inåt och utåt.
