Raka anklagande fingrar mot andra i politiken, levererade inom ramen för en självförhärligande retorik; den som törstade efter detta fick sitt lystmäte i förspelet till misstroendeomröstningen i riksdagen. Sällan har så mycket varit någon annans ”fel”.
Poängen är att läget i svensk politik är så låst att det är oerhört svårt att göra ”rätt”.
Med regeringen Stefan Löfvens fall den 21 juni 2021 – och därmed januariavtalet som politisk grund – ökar avstånden mellan partierna i riksdagen. Den konstruktiva ytan för att få ihop ett regeringsunderlag har krympt.
Det finns inga förutsättningar för en rödgrön regering. Löfvens fall ger inte mer vänsterpolitik i höst. Det finns heller inga förutsättningar för en borgerlig regering oberoende av Sverigedemokraterna. I nuläget. Att ge frikort till ett parti byggt på främlingsfientligt tankegods är inget som Centerpartiet kan göra. Riksdagen behöver ett borgerligt parti med en rejäl rågång till den samhällssyn som Sverigedemokraterna personifierar.
Bara minuterna efter det att Socialdemokraternas Stefan Löfven hade förlorat misstroendeomröstningen och sedan sagt sig ta en vecka för att sondera terrängen, gjorde Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni den betydligt mer svårframkomlig. Hon vill ha Ulf Kristersson som statsminister och inget januariavtal.
Även om Löfven skulle få Centerledaren Annie Lööf att stå kvar inom ett januariavtal – med eller utan kohandel om hyressättning i nyproduktion – får den regeringen svårt att få igenom sin budget. Det skulle kräva Vänsterpartiets aktiva stöd. Lööf har inget att vinna i ett rödgrönt block där V ingår, ett internt mandat för ett så stort skifte har hon inte heller.
Centerpartiet och det Liberalerna som var 2018, har redan tagit stora risker till ett högt pris. Om än med god betalning i form av liberala reformer. Ytterkanterna hölls på avstånd och Sverige kunde regeras.
Den forna Alliansens undergång var inte bara en följd av januariavtalet, utan också av hur Moderaterna och Kristdemokraterna har agerat i relationen till Centerpartiet sedan 2018. Det lär krävas andra förutsättningar – parlamentariskt, värderings- och sakpolitiskt än i dag – om de fyra partierna ska samsas igen.
För att bli statsminister utan ett extra val behöver Ulf Kristersson ha samsyn med Centerpartiet och Sverigedemokraterna. Förutsättningarna är mikroskopiska. Stefan Löfven måste nå samsyn med Centerpartiet och Vänsterpartiet. Läget är marginellt bättre än för Kristersson, men sannolikt omöjligt. Om inte Liberalerna ändrar sig på nytt, då skulle Löfven ha lite mer utrymme för kohandel inom januariavtalet.
Januariavtalet har flyttat Socialdemokraterna och Miljöpartiet sakpolitiskt mot mitten, närmare Centerpartiet. Men det var aldrig en fråga om att flytta Vänsterpartiet från socialismen – eller ett liberalt samarbete med de tre rödgröna partierna fullt ut. Inget parti är skyldigt att förhandla med något annat. Man kan säga nej. Klausulen om att V inte skulle få inflytande öppnade i stället för en hårdare opposition från V:s sida, vilket partiet faktiskt har nyttjat. Med tydligast effekt i form av gårdagens sparkade regering.
Riksdagspolitikens spelplan efter Löfvens fall har nu många låsningar och saknar rimliga lösningar. I princip allt talar för att ett extra val väntar. Med risken att allt ändå förblir låst.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.
