Det var en kort nyhetsnotis som fick mig att reflektera. I Stockholm stänger Sankta Eugenia katolska församling på grund av pandemin. Först ryckte jag på axlarna. Allt är ju stängt och på ett personligt plan berör igenbommade muséer och starkt reglerade bibliotek mig betydligt mer. Men att en kyrka stänger eller begränsar sin verksamhet handlar om något större än att man inte får gå på muséer och ej bör ta ett glas på lokal.
Sverige är ett sekulärt land men också djupt kulturellt kristet och det finns ingen motsägelse i detta. Tusen år av historia spelar roll och betänk att det endast är två årtionden sedan kyrkan skildes från staten: ”Den största politiska förändringen sedan Gustav Vasa”, för att parafrasera sörmlänningen och tidigare statsministern Göran Persson. För de flesta är kyrkan platsen för bröllop, dop och begravningar men inte så mycket mer förutom när det handlar om kris och katastrof.
Otaliga är de präster och diakoner som fått höra ”jag är inte religiös, men” och därefter räckt ut en hjälpande hand i form av ett själasamtal. Det handlar om att axla ett ledarskap som ingen vill ta på sig samtidigt som man inte får peka med hela handen. Men det är lika viktigt som att föra befäl vilket har märkts i den situation som vi alla befinner oss i. På många sätt är det inte tacksamt men just ledare inom livsåskådning har under kris en unik uppgift jämte våra folkvalda politiker.
En sådan som skött sig formidabelt är ärkebiskop Antje Jackélen. Hon är den 112:e innehavaren av ärkebiskopsstolen och gudarna ska veta – ja, medvetet försök till humor – att några av hennes företrädare inte var särskilt kompetenta. Förvisso finns det synpunkter på hur svenska kyrkan agerar i diverse dagspolitiska frågor. Men att dess överhuvud med lugn, sans, tanke och reflektion bidragit till att svenska kyrkan väglett många människor genom den leda, tristess och ångest som pandemin har skapat råder inga tvivel om. Hennes gärning kan jämföras med företrädaren Erling Eidem som var ärkebiskop under andra världskriget och den förste sedan reformationen att inte sitta på livstid.
Att en katolsk kyrka i Stockholms innerstad stänger sin verksamhet frambringade denna reflektion men också en oro på ett större plan. För en av grundstommarna i ett samhälle som mår bra är att människor fritt får samlas för att utöva ritualer och där ingår livsåskådning. Kort och gott ska vi varken ha det som i Sovjet eller Iran för att ta ett historiskt och ett nutida exempel på motsatsen. Detta är tankar som även icketroende likt undertecknad borde hysa.
Ett första tecken att samhället börjar må bra igen är att kyrkorna öppnar. Själv ska jag åka till Strängnäs och besöka i mitt tycke Sveriges vackraste katedral. Men först när även icke nödvändiga resor är acceptabelt.
David Lindén är historiker från Nyköping. Han medverkar som fristående krönikör i SN.