”Min fiendes fiende är min vän” är ett alltför vanligt motto i det politiska landskapet. Det kan ta oss från den genuina viljan att förändra och förbättra för andra, till polarisering och principlöshet. I slutändan kan det få engagerade individer, enskilda partier och hela internationella samarbeten att gå åt helt fel håll.  

Vem som är en sann vän tåls att tänkas på lite extra detta valår 2024. I juni utser EU:s medborgare de 720 ledamöter som får Europas framtid i sina händer. Det blir ett sant ödesval.  

Sedan Europaparlamentsvalet 2019 har fler högerpopulistiska partier etablerat sig i europeiska länder, vilket gjort att de populistiska och nationalistiska högergrupperna ID och ECR – där SD huserar – spås gå framåt med kraft. Risken finns att båda två passerar den i dag tredje största partigruppen Renew Europe – där Liberalerna och Centerpartiet ingår. 

Valet är månader bort men redan nu måste efterspelet diskuteras på allvar. Om prognoserna stämmer är det möjligt att Moderaternas och Kristdemokraternas partigrupp EPP får en vågmästarroll. Beroende på sakfråga skulle de kunna bygga majoriteter med antingen liberala, socialdemokratiska och gröna europavänner eller högerradikala euroskeptiker. 

Valet kan tyckas enkelt, men redan nu finns oroande rapporter om att EPP vill revidera vissa delar av EU:s nya stora klimatpaket Fit For 55. Där har de med sig partigrupperna längre ut på högerkanten. En högermajoritet i Europaparlamentet skulle alltså kunna leda till en nedmontering av klimatpolitiken.

På ämnet nedmontering måste också de högerradikalas meritlista vad gäller rättsstatliga principer lyftas, där både polska Lag och rättvisa och ungerska Fidesz stått för decennier av nationellt styre som gjort dem till den liberala demokratins dödgrävare i Europa. Det förstnämnda partiet är överlägset störst i SD:s partigrupp – där det senare partiet knackar på och vill in.

Men inget är så avgörande för Europas direkta framtid som utvecklingen i Ukraina. Det ukrainska försvarets frontlinje mot Putins trupper är hela den europeiska frihetens gräns. Och det är ingen slump att det är just den gränsen som högernationalister har svalast intresse för. Som Ingrid Carlberg förtjänstfullt visat i DN, finns det inte bara pengaspår mellan Europas högerradikala och Kreml, utan också en värdegemenskap i deras hat mot liberala grundvärden som mångfald och HBTQI+. 

Efter valet i juni är det många som kommer behöva bekänna färg. Blir det kompromisser européer emellan som tar samarbetet framåt, eller Putins desinformation.

Ulrica Schenström är vd för den gröna, liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.