Partibidragsskandalen som TV4:s Kalla Fakta nyligen avslöjade kräver ett omfattande demokratiskt saneringsarbete. Det tål att upprepas. De fem partier som avslöjades som villiga att fuska för att ta emot anonyma bidrag vill gärna ducka för det här ämnet. Åtminstone under resten av valrörelsen. Handen i syltburken är pinsam att visa upp.
Pengar är guld värda, inte minst i valrörelser. Ju mer resurser som finns att tillgå desto mer kraft att göra partiet synligt med budskap. Därför är öppenheten kring finansiering – som alla partier formellt sett är överens om och som återspeglas i lag – så värdefull. Så länge det är tydligt vem som lämnat bidragen är det också möjligt att granska. Väljarna kan bedöma om detta stöd förändrar, förbättrar eller försämrar olika partiers integritet och trovärdighet.
Att få in anonyma bidrag i partiverksamheterna är alltså på goda grunder tydligt begränsat i lag. Men det är upp till partierna att inte tala med kluven tunga om det fina med öppenhet. När det dök upp några givare som ville ge en halv miljon eller en miljon i dold gåva, blev den vackra öppenheten en detalj att glida runt. Även riksdagens två största partier valde att böja och bända. Det är en tydlig svaghet i samtliga fem organisationer, och betydligt mer än en moralfråga.
Såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behandlade avslöjandet som om det vore smått besvärande detaljer. Socialdemokraterna och Liberalerna pekade ut enskilda ansvariga som fick lämna sina uppdrag. Det är att se som bondeoffer och inte ett nu har vi åtgärdat problemet. Det kan knappast ha varit en enskild person som har hanterat detta utan att det på något sätt förankrats uppåt i något av de fem partierna.
I en uppföljning till det större avslöjandet kom Kalla Fakta med ett klipp där Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer förklarar för affärsmännen hur det är möjligt att donera pengar utan att bli namngiven. Även om detta är tips och inte ett ”låt oss göra så här”, är det djupt besvärande. Det erkänner Strömmer också, efteråt.
Att flera partier försökt prata runt vad de har försökt göra är faktiskt rent bedrövligt. En signal om att de har insett den faktiska faran hade varit mer sunt, att leverera något djupare förankrat än att det är jobbigt att bli avslöjad. I den tid som är – med ett flertal diktaturer/främmande makter som ägnar resurser och tid åt att köpa sig inflytande och insyn i demokratiska staters mer skyddade miljöer – är det här dolda stora finansiärer både riskfyllt och förrädiskt. Även med partiernas egna ögon sett.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.