En av de militära enheterna i Ukraina med utländska soldater.
Sängarna på sjukhuset i östra Ukraina är av sovjetiskt snitt med knarrande fjäderbotten. Rummet är litet och trångt. Jag måste flytta på benen för att sköterskan ska kunna passera med ett droppstativ.
Fyra utlänningar ligger på var sin säng tätt intill varandra. De återhämtar sig efter hjärnskakningar – granatchocker – från uppdraget förra veckan. Längst bort i hörnet ligger tjecken Mikro. Det är hans anropssignal och det är så soldaterna i regel tillåts framträda i offentligheten. Närmast dörren ligger Alex, 37, från Brasilien. Han växlar mellan engelska och franska som fransmannen Kan, 25, på sängen bredvid, får översätta. Alex har tjänstgjort i Franska främlingslegionen.
Den fjärde soldaten är Finn, 27, som är ledare för gruppen på tio personer. Hans anropssignal kommer av att han är finländsk medborgare. Det är också i Finland som han har gjort sin värnplikt. Men Finn är född och uppvuxen i Sörmland. Det är där han har sitt hem – mamma, lillasyster, lillebror.
Om nu inte Ukraina är hans hem nu. Finn anslöt redan i april 2022 till en grupp soldater som avlönades av en ukrainsk affärsman. De rörde sig självständigt utmed fronten och tog specialuppdrag från olika arméenheter. Det var ett ostrukturerat tillstånd som kännetecknade krigets första tid på den ukrainska sidan. Finn ler när han berättar: ”Vi var ett gäng cowboys.”
På sommaren 2022 skrev han på kontrakt med ukrainska försvarsmakten och gick med i militära underrättelsetjänstens stridande enhet för utlänningar.
Uppdraget förra veckan var att hålla en övergiven rysk granatkastarposition vid kanten av en trädlinje – en skyttegrav på tio gånger tre meter med en bunkerliknande hålighet. Det var natt och gruppen bestod av sex personer – fyra utlänningar och två ukrainare. Positionen var inte byggd för infanteri och därtill dåligt, vilket gjorde den sårbar för attackdrönare.
Mikro fick en allvarlig hjärnskakning av en drönarbomb och skulle evakueras av de två ukrainarna. På vägen ut blev de bombade på nytt vilket gjorde att alla tre fick tas ur strid.
Finn, Kan och Alex, som var kvar vid positionen hörde över radion att ryssarna var på väg mot dem utmed trädlinjen. Dålig sikt för försvararna gjorde att Finn beslutade att gruppen skulle dra sig tillbaka.
Vad hände då?
Drönare. Bomber. Framför allt en. Finn befann sig lite längre från explosionen och klarade sig bättre än Kan och Alex som blev rejält omskakade. Hjälmkamerafilmen visar kraftigt ljussken, flygande jord, chock och skrik.
De tre gömde sig och blev räddade många timmar senare av att två ukrainare körde våghalsigt fram med sin pickup. Bilen blev kraftigt mörbultad och intensivt beskjuten, dock utan att bli träffad.
De ukrainska soldaterna betalar ett pris i blod. Här besöker den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky ett militärsjukhus tillsammans med den danska statsministern Mette Fredriksen.
Så vad nu?
Finn har förutom flera hjärnskakningar i bagaget kraftigt nedsatt hörsel på båda öronen. Det går ändå bra att strida tack vare att han skaffat sig aktiva hörselkåpor som förstärker låga ljud men skyddar mot de starka.
Men Finn ska tillbaka till striden. Hans förklaring är densamma som jag hör från många soldater som har varit med ett tag. Motivationen är inte bara idén om att stå på rätt sida. Det handlar lika mycket om kamratskap och ansvar gentemot vapenbröderna: ”Jag har förlorat fyra killar under kriget och kan inte lämna de som är här nu” säger Finn innan vi skiljs åt.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån.