Nog finns det ett utrymme för partier som inte vill luta åt det socialistiska hållet och inte vill göra sig beroende av främlingsfientliga krafter. I dag är det bara Centerpartiet som vill vara det partiet i svensk politik.
Det krävs en inre övertygelse för att inte frukta att stå utan allierade. Det är och kommer att bli ett än mer utsatt läge för Centerpartiets del. Dess företrädare behöver ha hård hud och ett tålmodigt inre. Vi ser redan hur under bältet-slagen i medier och sociala medier mot partiledaren Annie Lööf blir fler; hur hon blir utmålad som allt från fanatisk till fåfäng, från oberäkneligt känslostyrd till sjukligt känslokall. Så är det att välja att stå på egna ben när andra kräver att du ska underordna dig.
Omställningen från Alliansen, ett samarbete välgrundat i gemensam anda, via januariavtalets samförstånd byggt på minsta gemensamma nämnare och krass mandat-matematik, till att stå fritt från fasta fränder, det är svårare än man tror. För Centerpartiet har stormarna bara börjat, men i motvind gäller det att kunna kryssa. Därför har partiet nu formulerat en framtidsagenda mot 2030. Mycket känns igen från förr.
Centerpartiet är och ska vara ett parti som går emot övertron på storskalighet och det enögt centraliserade. Ett parti som ser nödvändighet och nytta i att förena marknadskrafter med miljö- och klimatambitioner. Ett parti som ser landsbygdens kvaliteter som svar på stadens svagheter. Tror på jämställdhet, ekonomisk frihet och socialt engagemang, ett parti som gärna samarbetar där det går att nå rimlig samsyn.
Den främsta markören är formad för den tid som är: I svensk partipolitik måste det finnas en plats dit borgerliga och icke-socialistiska väljare hittar, om de finner tanken på att samverka med främlingsfientliga krafter som motbjudande. Framtidsagendan är en invit till samarbete i mitten med grund i gröna liberala och sociala värden. Men tro inte att andra partier kommer rännande direkt.
Den SD-kramande högern har redan börjat gapa om att Centerpartiet är vänster. Centerpositionen provocerar så klart. Trots, eller på grund av, gränsmarkeringarna även åt det socialistiska hållet. Att vägra rätta in sig i ledet.
Riksdagens traditionellt kanske mest pragmatiskt lagda parti väljer i stället att stå ensamt. Även om det innebär att vänkretsen minskar och skitstormarna ökar. Efter valet 2022 kan detta visa sig vara en sorts självvald ensamhet på en öde ö – eller en fokuspunkt för alla andras uppmärksamhet.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.