Anzjela var på väg till bilen för att slutföra hjulbytet men blev något försenad och var tio minuter bort när det smällde.
Vasilisa var nio år. Hennes bror Ivan var åtta. Natten mot 29 september låg de och sov tillsammans med sin mamma Natalja och mormor Alla i sitt småhus i Dnipro. De vaknade aldrig. En rysk långdistansmissil dödade dem. Den utplånade huset och lämnade en uppskattningsvis tio meter djup och lika bred krater. Taken på husen bredvid flög av. Det är ett pågående massmord som numera bara flimrar förbi i nyhetsströmmen, en del av det nya ukrainska normaltillståndet.
I onsdags kväll (26/10) besökte jag platsen. Avspärrningarna är sedan länge borta men en bit av polismarkeringen sitter kvar. Där finns en liten minnesplats med blommor, lyktor, leksaker och en siluetteckning av familjen. Tidigare på dagen var jag vid en annan brottsplats, en bensinmack norr om Dnipros centrum som hade träffats av en Shahed-136 kvällen innan. Den iransktillverkade kamikazedrönaren var sannolikt på väg in mot centrum men träffades av luftförsvaret och slog ner intill macken som totalförstördes. En höggravid kvinna som satt i en bil dödades, liksom en man som var vid biltvätten bredvid.
Jag visades runt av Anzjela, vars bil stod parkerad intill macken med punktering och förstördes av explosionen. Hon var på väg till bilen för att slutföra hjulbytet men blev något försenad och var tio minuter bort när det smällde. Så här ser tillvaron ut för människor i Ukraina. Skräcken är inte bara de faktiskt nedfallande missilerna. Det är även den spända stämningen bakom glimtar av skenbar normalitet – väntan, ljudet av flyglarmet, vetskapen.
Dnipro ligger för långt från frontlinjen för att nås med artilleri och de billigaste långdistansmissilerna. Ryskt bombflyg vågar sig inte in över ukrainskt territorium. Men Rysslands ledning visar återkommande att den är villig att slösa de dyrare vapnen för att angripa civila mål långt bakom frontlinjen. Och med de billiga, långflygande iranska drönarna har Ryssland fått ännu ett terrorverktyg.
Bombningarna är nu inriktade på att göra livet så besvärligt som möjligt för ukrainarna, vilket görs genom angrepp mot den civila infrastrukturen som el, vatten, värme.
Det är den senaste faktorn som stryper industriproduktionen i Ukraina, däribland i Dnipro som kan räknas som Ukrainas industriella huvudstad med sin maskintillverkning, kemisk och framför allt stålindustri – och högsta andelen miljonärer per capita i landet. Här finns bland annat oligarken Viktor Pintjuks företag Interpipe som tillverkar sömlösa rör och järnvägshjul.
De rullande strömavbrotten, som staten tar till för att spara el och undvika överbelastningar, har ännu inte använts i Dnipro så mycket. Däremot släcks gatubelysningen i hela staden från 19:00. Det är en lätt spöklik känsla att köra bil eller gå på gatan i en storstad som mörkläggs så här.
Mot denna bakgrund är det egendomligt att se de återkommande nyhetsbudskapen i väst om ”totalt krig” som en framtida möjlighet för Moskva. För människor i Ukraina är kriget redan totalt. Det som håller tillbaka våldet är inte Rysslands ovilja utan dess oförmåga. Det är begränsning av resurser, som långdistansmissiler, och Ukrainas motstånd som inte tillåter den ryska armén att härja fritt.
Alex Voronov är skribent på Liberala Nyhetsbyrån.