Den typ av våldsglorifierande hiphop-musik som produceras i gängmiljö i utanförskapsområden, kallad ”gangsterrap” borde inte konsumeras av moraliska skäl. Den borde inte få några priser på statliga galor, inte få pengar och legitimitet genom att spelas i statlig radio. Vi borde alla ta oss en rejäl funderare på om man ska lyssna på den på plattformar som Spotify.
Det här är inte ett uttalande jag gör lättvindigt. Att begränsa en viss typ av kulturkonsumtion av moraliska skäl är djupt problematiskt för den som kallar sig liberal. En av kulturens viktigaste funktioner är att spegla alla de erfarenheter som kommer av att vara människa, även våra sämre sidor. Kultur, som musik och film, är metoder för oss att utforska alla aspekter av vårt medvetande, även starka destruktiva känslor. Genom att våga se och reflektera över även dessa kan få en mer komplex och nyanserad bild av oss själva. Bara för att vi kan ha känslor och tankar som kan verka skadliga så betyder inte det att vi inte kan omsätta dessa till energi och fokus som i stället kan användas till bra saker.
Kulturen måste få vara fri och rörlig för att fylla sin funktion som ett medel för oss att utforska oss själva.
Att kulturen är fri betyder dock inte att det inte finns problem i frågan om att skilja på verk och person. Att människor som är oerhört talangfulla och skapar vacker och intressant konst också kan vara osympatiska personer är väl känt. Frågan om gangsterrap går dock utöver den diskussionen. Den handlar snarare om hur vi ska tänka när en person och ett verk är alltför nära sammankopplade. Kan man uppskatta den energi som man får av mycket våldsam musik, om man samtidigt vet om att personen som skapar musiken också är våldsam?
Även här borde den som kallar sig liberal vara försiktig med att direkt döma ut en viss typ av kultur. Det har funnits gott om trasiga människor genom åren vars problem med exempelvis missbruk var en del av deras personlighet. Men att de kunde bearbeta sina utmaningar genom att skapa kultur, där de hade något unikt att berätta om livets svårigheter. En musik som sedan blev till tröst för många andra som brottades med egna problem. Att en artist eller konstnär mår dåligt men ändå kan skapa kultur som skildrar det kan vara en positiv sak. Detta är inget som vi per automatik bör fördöma.
Men just när det kommer till gangsterrap så finns det ytterligare en komplicerande faktor att ta hänsyn till. Ja, musik måste få vara hemsk och handla om hemska saker, och nej, vi kan inte fördöma en artist och hens musik bara för att vi vet att artisten inte mår bra. Men för just den här genren så blir musiken inte bara en ventil för en tuff tillvaro utan en valuta och en pådrivande faktor i det lidande som förekommer i de kretsar där musiken skapas. Ett lidande orsakat av drogmissbruk, kriminalitet och mord. Musiken blir en del av helheten och att den konsumeras bidrar i längden till den skadliga miljön.
Den skada som sker är inte bara en stilfigur i låttexter, den är på riktigt. Riktiga barn och tonåringar får sina liv förstörda, riktiga unga pojkar skjuts till döds. Principer om fri kultur är inte längre applicerbara när kulturen hjälper till att legitimera och möjliggöra det helvete som är gängkriminalitet. Vi kan såklart inte förbjuda en viss typ av kulturform, men vi kan låta bli att uppmuntra till den genom att avstå att konsumera och genom att inte skapa legitimitet i offentliga kanaler.
Hanna Marie Björklund är återkommande ledarskribent i SN.
