Att sträva efter att vara en hemmafru och odla sin feminina energi är inte något som jag funderade över när jag var tonåring. Idag är det dock videos med detta innehåll som unga konsumerar och interagerar med på sociala medier. Vi har en ny ungdomsgeneration som är alltmer konservativ och där 1950-talets ideal har smugit sig tillbaka.
Dagens unga är överlag mindre samhällsintresserade och idealistiska än tidigare generationer och alltmer materialistiska. Samtidigt vill de inte prioritera att göra karriär, även om de gärna vill tjäna mycket pengar. Jämställdhet och feminism är nedprioriterat. Kroppspositivism är ute, i stället är målet att se pinnsmal ut – så kallad heroin chic. Flera av dessa trender kan tydligt ses i ungdomsbarometerns senaste undersökning och i tankesmedjan Futurions analyser.
Jag är ung. Jag är 25 år gammal. Jag vill inte skälla ut ungdomar och säga att det var bättre på min tid. Men jag har svårt att låta bli.
Min generation ville vara girl bosses, alltså karriärfokuserade och framgångsrika kvinnor. Vi ville att män skulle ta mer ansvar i hemmet. Vi skulle bryta könsrollerna som bidrar till en osund arbetsbörda för kvinnor. Fler kvinnliga chefer, fler kvinnliga företagare och fler kvinnliga statsöverhuvuden var vår målbild. Vi ville bryta osunda skönhetsnormer där kvinnor sprutar in nervgift i ansiktet för att undvika rynkor och en smalhetsnorm som orsakar ätstörningar. Vi har inte lyckats än, men målsättningen står fast. Vad den här nya generationen sysslar med är därför för mig helt främmande.
Samtidigt som ungas värderingar och beteenden ändras finns en verklighet utanför den bubblan att förhålla sig till. Sverige har en ungdomsarbetslöshet på över 20 procent och en generell arbetslöshet på nästan 9 procent, en svag ekonomisk tillväxt och det pågår ett fullskaligt krig i Europa. Ändå vill denna generation inte arbeta. Eller snarare, inte ta ett jobb om det inte ger en väldig hög lön i kombination med väldigt mycket fritid. Ovanpå det vill man gärna ha väldigt lågt ställda krav på arbetsplatsen. Och tjejerna flörtar med tanken på att inte arbeta på den reguljära arbetsmarknaden alls. Det är en kombination som är svårförenlig.
Värderingar och utveckling är aldrig linjärt. Pendeln slår fram och tillbaka. Det var kanske omöjligt att den ökade liberalismen, jämställdheten och globalismen som präglade min ungdom och generationerna före mig skulle bestå. Ändå lämnar dagens utveckling mig med en bitter eftersmak.
Däremot är ett mått av självkritik nyttigt. Kanske beror dagens utveckling på att vi inte har lyckats bryta könsrollerna, särskilt i hemmet, vilket medfört att kvinnor jobbar dubbelt. Kanske har dagens unga tjejer sett en generation före dem med utbrända vuxna, och de är helt enkelt trötta. Men att detta ska få dem att vända sig mot 50-talet är för mig svårsmält.
Att prata om grupper som helhet är dock svårt och det ger ofta inte en rättvisande bild. De värderingar som jag lyft gäller självklart inte alla unga. Det är en polariserad generation, inte olikt det politiska landskapet i övrigt. Bland dagens unga finns framtida klimatforskare, entreprenörer och ministrar. Jag önskar bara att de hade kunnat vara fler och deras röster högre.