Vi har en ny regering – där statsrådserfarenhet lyser med sin frånvaro. Av de tjugoen utvalda har bara Ulf Kristersson och Tobias Billström tidigare varit ministrar och är väl förtrogna med hantverket. Övriga nitton, de flesta yngre än 50 år, får nu lära sig.
Utifrån den dramatiska bild som regeringsförklaringen målade upp – krig, energikris och inflationsrally – hade nog gedigen statsrådserfarenhet kommit väl till pass. I stället har en 26-åring blivit minister. Kanske gick det inte att värva något av tidigare Reinfeldt-regeringars äldre statsråd?
På ett plan är det förståeligt, varje regeringsbildare vill forma sitt eget lag. Men inom politiken verkar unga år vara just den tillgång som trumfar ut erfarenhet. Annie Lööf kliver av efter elva år som partiledare, nyss fyllda 40 år! Ebba Busch har vid 35 års ålder redan varit partiledare i sju år. Och politiken speglar samhället i övrigt.
Det är symptomatiskt hur Sverige nedvärderar den kompetens som brukar följa med erfarenhet när år lagts till år. Kvinnor över 40 år har väsentligt svårare jämfört med yngre, att kallas till intervju för jobb som de med råge är kvalificerade för. Vad sänder vi egentligen för signaler till våra barn och unga om äldres värde och kunnande? Att de är gammal ”barlast” som man inte behöver lyssna på, vars erfarenheter inte förtjänar respekt? Att samhället styrs bäst av unga utifrån deras preferenser, medan vuxna existerar mest som ett slags serviceorgan för dem att förverkliga sig själva?
Kanske har vi lurat oss själva – och barnen – i att alltmer tolka FN:s barnkonvention som ett carte blanche för dem att få sin vilja igenom, vid äventyr att vi kränkt deras rättigheter.
Kanske är det därför barn och unga på offentliga platser, i kollektivtrafik och vid allmänna sammankomster tar mer plats än tidigare. De gör det också ofta på ett högljutt, aggressivt sätt som signalerar till vuxenvärlden att detta numera är deras domäner. Och alltfler vuxna är rädda för att röra sig ute, särskilt kvällstid. De saknar stöd att våga stå emot. Särskilt tydligt är det i vissa utanförskapsområden, där även mindre grupper av unga kan sätta skräck i en hel stadsdel.
Vuxna har som kollektiv mer livserfarenhet och är klokare. Vi har ett mer välutvecklat konsekvenstänkande än barn och unga. Och det förpliktigar. Vi får och kan inte abdikera från vårt ansvar att bära samhället framåt– med respekt för ungas behov, drömmar och rimliga önskemål. Så att de en gång kan ta över ansvaret, i takt med ålder och mognad. Det är vi skyldiga både dem och oss. Men ska det lyckas behöver gränser sättas och värdet av ålder och erfarenhet återupprättas.
Att sträcka ut ”bäst-före-datumet” på befolkningen skulle inte bara ge vuxenvärlden förnyad kraft och styrka – det skulle gynna hela Sveriges framtid, när all vår samlade erfarenhet och kompetens ses som tillgångar. Här både kan och bör politiken visa vägen!
Anna Lövheim är konsult i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.
