Som del av firandet av Nyköpings folkhögskolas 50 år, hölls ett panelsamtal lett av Linda Pröjtz-Ålund. Där deltog bland andra Johan Wachtmeister (M) och Sahro Hashi (S), från Nyköpings två styrande partier.
Folkhögskolorna är en av tjusningarna med det svenska allmänt tillgängliga utbildningssystemet, som har skapats genom stegvisa förändringar under snart 200 år. Folkhögskolor är en spretig samling, där just spretigheten är en av tillgångarna, att det inte alltid är en välanpassad miljö.
I år firar Nyköpings folkhögskola sin 50-årsdag, som 53-åring. Pandemieffekterna sitter i. De stora festligheterna var på tisdagen, regnet till trots.
Jag hade förmånen att få delta i ett panelsamtal i skolans aula om just Nyköpings folkhögskola och de många värden som där formas, förädlas och förankras. Samtalet leddes av Linda Pröjtz-Ålund, och där deltog Johan Wachtmeister (M), Sahro Hashi (S), Anna Wåhlström (MP) och skolans rektor Annika Nyberg. Alla hade sina ingångar till folkhögskolemiljön, men summan av skillnaderna är relevant: Ingen förnekar att här finns värden att vårda.
Folkhögskolorna är ett av benen som det svenska utbildningssystemet står på, men beroende i första hand av statens stöd. Det kommer skattepengar i utbyte mot nytta. Vad är då nytta? Är det att läras in i ett framtida arbete? Är det att bredda sig som människa, intellektuellt, praktiskt och faktiskt? Båda frågorna kan besvaras med ja, det är ofta samverkande faktorer.
Kunskaper är ett värde i sig, något som inte alltid går att definiera i kronor, dollar och euro. Det rustar oss som individer med kraft och motståndskraft. Det ger kompetenser som gör att man kan fylla ut skorna på sin nya arbetsplats, bland kollegor och senare i karriären. När fler får mer kunskaper ger det ofta monetära effekter, kalla det dynamiska effekter. Det är inte bara är just det som man har studerat, utan också annat som har uppkommit eller frigjorts längs vägen. Inte minst gäller det folkhögskolan när någon hittar rätt i sitt studieliv.
Folkhögskolan erbjuder inte bara en första eller andra chans, utan även en tredje och en fjärde. Det är i det stora hela värt investeringen med allmänna medel. Ingen livsresa är spikrak, all kunskapsinhämtning, utbildning eller för den delen bildning behöver erövras och göras till sin egen. Till det kommer de sociala värden som uppstår, människor som dyker upp i ens liv som man aldrig annars hade lärt känna eller haft svårt att förstå.
För mig som opinionsbildare är folkhögskolorna ett av flera verktyg i decentraliseringen av makt i ett variationsrikt samhälle. Där fler får kraft att göra mer – i det stora eller det lilla. Där färre tvingas stå med mössan i hand, utlämnade till andra.
Nyköpings folkhögskola är en plats också för samhällsdiskussioner och ideologiska spörsmål. Ibland laddade sådana som går i clinch med lokaltidningens gröna, liberala ledarsida. Det är bra, det.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.