Hospitalskorset visar oss vägen

Anledningen till att denna byggnad är relevant inte bara för Nyköping är att den var landets första rikshospital – institution för psykiskt sjuka – utan också för att det så sent som 2012 restes ett minneskors på den plats där avlidna intagna hade begravts. Ett kors som berättar både om själva byggnadens historia och varför ett kollektivt minne förstärker samhället. 

Sverige är fullt av kyrkogårdar. Det är bara att titta på centrala Nyköping med östra, västra och ”nya” kyrkogården. Mitt första sommarjobb var i Nyköping som kyrkogårdsarbetare och det är därför jag använder smeknamnen på kyrkogårdarna och sålunda vet läsaren om att jag är partisk. Men vi har även de ”glömda” begravningsplatserna som först i modern tid har uppmärksammats likt korset vid Sankt Anna. För ett ”hospital” var inte direkt någon vårdande institution med fokus på behandling eller tillfrisknande utan snarare en plats där icke önskvärda stuvades undan för att glömmas bort.  

I de flesta familjer som bott några generationer i Sverige finns någon bakåt i tiden som sattes på hospital för att inte tala om offer för pesten, koleran, spanska sjukan eller andra sjukdomar som förr skördade otaliga dödsoffer. Precis som att framtidens svenskar kommer ha förfäder som varit sjuka i Covid-19 eller som i vart fall kände någon som drabbades av viruset. Lite fräckt så är dock en rimlig invändning att det inte går att jämföra, exempelvis, pesten med en pandemi som, i Sverige, mestadels yttrat sig i hemmaarbete och att äldre fått lära sig använda smartphonens videochatt. Om man då inte arbetar i vården.

Invändningen ”tufft har det varit, men tänk på hur det var förr”, är som hämtat ur den brittiska humorgruppen Monty Pythons sketch om fyra rika män från Yorkshire som tävlar i hur fattigt de hade i barndomen. För man missar hela poängen. 

Även ett modernt land som Sverige med fungerande sjukvård är sårbart för sjukdomar. Oavsett hur pigg och frisk man är finns det en risk för att bli sjuk. En obekväm insikt både för oss som är lite yngre och för de lite äldre som är vana att gå på gym och är i betydligt bättre fysisk form än sin föräldrageneration. När majoriteten vaccinerats och livet återgår till det normala finns även faran att man förtränger eller glömmer bort hur det var när vi befann oss i den sjukdomssituation som det var. För det handlade om mer än att vi uppmanades att hålla avstånd och inte kunde gå på muséer. 

Vi bör helt enkelt vårda minnet av pandemin. Det handlar inte om att älta utan om en sund relation till det förflutna. Kort och gott får vi inte glömma och förtränga för att i framtiden nyvaket återupptäcka vad som varit. För minnet skyddar oss och det är vad korset vid Sankt Anna vittnar om.

David Lindén är historiker från Nyköping. Han skriver som fristående krönikör i SN.