Under några dagar har den nätbaserade debatten om hungrande barn i Sverige prickat in ett antal nya lågvattenmärken. Diskussionen tog fart efter en krönika av Lena Andersson i Svenska Dagbladet. Hon ville, om än förnumstigt, påpeka att det först och främst är föräldrarnas ansvar att barnen får mat och inte statsminister Ulf Kristerssons. Att svält är något annat än det vi ser i vad vi kan kalla för svensk fattigdom. Därtill kom så ett antal pekpinnar om hur det går att laga mat med vettigt näringsinnehåll, att fattiga föräldrar borde lära sig att koka ris eller havregrynsgröt, exempelvis.  

Varför då detta? Jo, texten var en reaktion på hårdragna argument från vänster om att barn går hungriga och blir allt hungrigare i Ulf Kristerssons Sverige. Det fanns barn som gick hungriga också i Magdalena Anderssons Sverige. 

Vår samtidsdebatt har sett bättre dagar. Topplocken sprack på alldeles för många håll. 

Välfärdssamhällets skyddsnät når inte alla, alltid. Stigande matpriser på grund av inflationen – liksom på mycket annat nödvändigt i en nutida hushållsbudget – gör att den som lever med små marginaler snabbt får ännu mindre. Plånboken kan då gapa tom, även för den som inte struntar i sina barns välbefinnande eller kan koka ris.

I det vi har i form av sociallagstiftning och berörda myndigheter ska svälten motas i grind. Hungern ska lindras. Det fanns en gång ett fattigare Sverige som ingen vill tillbaka till. 

Vardagsansvaret för barnet finns alltid hos vårdnadshavaren till att börja med. Måhända finns det föräldrar som äter sig mätta innan de ger något till barnen. Men jag skulle tro att de är ytterst få. De allra flesta gör nog allt vad de kan för sina barn, med de resurser och de kunskaper de har. Att fattiga föräldrar är sämre föräldrar än andra, det är en fördom som inte behöver ges extra syre. Det gäller också teser om att högern vill att fattiga barn ska fara illa.

Det finns ungdomar och barn som kommer hungriga till skolan, utan att ha ätit tillräckligt hemma, ibland inget alls. Anledningarna varierar. Alla barn har det inte lätt hemma – av ekonomiska skäl och/eller andra, sådana som ofta är mycket svåra att hantera. 

För skolpersonal är detta något som kan bli väldigt påtagligt. Ingen vill stå där och peka ut de barn som behöver få i sig mat. Medmänskliga insatser görs på ett mer diskret sätt. Ibland behövs det mer än några mål mat. Då gäller det att skola och socialtjänst kan göra så mycket gemensam nytta som möjligt, så effektivt som det går.

Till detta finns en intressant diskussion om skattefinansierad skolmat också ska finnas i form av frukost. Där har jag faktiskt inte bestämt mig för vad jag tycker än. Men jag är övertygad om en sak: Hunger är ett helvete. Svält är än värre, där den drabbar. 

Vi har att vara varsamma med orden – och seriösa i våra försök att hjälpa den som far illa. 

Olof Jonmyren är politisk redaktör.