SVT påstår att protesterna på Kuba beror på missnöje med ekonomi och pandemi, men i nyhetsinslaget från 12 juli framgår tydligt att folket skanderar: "¡Patria y vida!", hemlandet och livet. Detta slagord som tack vare låten med samma namn har blivit folkets främsta vapen mot diktaturen.
Protesterna är de största på nästan sex decennier, och endast de som känner till våldet som diktaturen utövar – genom polisbrutalitet, angiverisystem och dolda rättegångar – kan helt och hållet förstå modet som alla dessa kubaner visade på gatorna i mer än 45 städer. Det är därför jag är övertygad om att den 11 juli 2021 är en vändpunkt.
Händelserna återupplivar minnen som jag försökt bevara för min dotters skull. Hon är född i frihet i Belgien, av en svensk far och en kubansk mor, och en dag vill jag kunna förklara för henne varför min familj lämnade Kuba. Plötsligt kommer jag ihåg mina första skolböcker, de som ska lära mig läsa och skriva med hjälp av ord som "el rifle” (geväret) och uttryck som "¡Patria o muerte!" – hemlandet eller döden, regimens officiella slagord.
Jag minns hur vi sjunger nationalsången och ropar: "I kommunismens namn strävar vi efter att bli som Che Guevara!"
Varje sommar arbetar vi på fälten i veckor för att hjälpa statens jordbruksproduktion.
Jag minns de obligatoriska revolutionära marscherna, grannarna som rapporterade om kvarteret till polisen. Jag minns Varadero och de vackra stränderna jag bara fick se på avstånd. Min familj kunde aldrig besöka dem eftersom de bara var till för turister och militärer.
Några veckor innan vi lämnar Kuba kommer säkerhetspolisen till vårt hem för att konfiskera och beslagta allt vi har. Ett straff för oss och en vinst för dem. Jag minns hur jag tittar på min mormor och säger: inte mitt piano.
Den kommunistiska eliten lever gott på förtryckets avkastning. Regimens barn festar som miljonärer medan folket svälter. På Kuba finns knappt ambulanser eller mediciner, men polisstyrkorna är utrustade med toppmoderna drönare, patrullbilar och vapen. Regimen har odlat och skördat rädsla i sextio år, men som det visar sig kan hunger och frihetslängtan övervinna vilken rädsla som helst.
Det har förstås ett pris. På Kuba cirkulerar en lista med runt 450 personer som arresterats. Förutom namn anges den tid och plats där de senast sågs offentligt. En summarisk rättegång häromveckan (22/7) dömde tolv personer till fängelse. De flesta saknade advokat. Släktingar och vänner, som till den unga filmskaparen Anyelo Troya, får inte information om rättegångarna förrän de är avslutade.
Det kubanska folket har gjort sig förtjänta av omvärldens stöd. Diktaturen kan störtas, men knappast utan att folkets frihetssträvan får understöd. Sanktioner kan införas mot regimens företrädare och alla som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Informationsflödet till och från ön kan underlättas. Världens demokratier kan ställa krav, skicka pengar, visa folket att vi finns där.
Allt jag minns från Kuba håller jag tätt till kroppen, tillsammans med drömmen om att få återvända till en fri ö. Ett hemland som inte präglas av gevär och död, utan av ett folk som längtar efter friheten och livet.
Mae Liz Orrego Wennick är fristående krönikör via Liberala Nyhetsbyrån