Bland hembyggena finns enkla drönare, så kallade FPV (first person view) som styrs in i ryska fordon eller infanteri.
Du har kanske sett filmklipp på ukrainska drönare som attackerar saker i Ryssland? Oljeraffinaderier, flygfält, fartyg och andra mål av högt värde. Ryska fartyg sprängs av ukrainska sjödrönare. De obemannade farkoster som används till detta byggs överallt i Ukraina. Jag har nyligen besökt ett sådant tillverkningskluster i området Mykolajiv-Cherson där småföretagare ställt om till försvarsproduktion.
De bygger kamikazedrönare med lång räckvidd men även enkla FPV-drönare (first person view) som styrs in i ryska fordon eller infanteri. De tillverkar drönare som återvänder efter utfört uppdrag – spaning, bombning eller distansminering. De bygger om ammunition för ändamålet. Tillverkningen är småskalig vilket betyder flexibilitet och avsaknad av hierarkier, vilket är ytterst viktigt i den snabba tekniska utvecklingen. Närheten till fronten, där produkterna testas kontinuerligt, är en oslagbar tillgång.
Småskaligheten ger dessutom motståndskraft. Uppsplittringen på flera hundra källare och lägenheter gör att Ryssland aldrig kan slå ut denna försvarsindustri. Antalet mål är för stort och de är för små.
Vissa tillverkare jobbar samtidigt i försvarsmakten med att flyga drönare. Jag guidas runt av en sådan person som vi kan kalla Mykola. Han är i 40-årsåldern och kommer från ett civilt yrke.
Han har tillgång till ett ukrainskt system där all data om ryska trupprörelser finns samlad. Denna information använder han för att hitta svaga punkter i rysk logistik och sedan angripa den med drönarbomber och -minor.
Alla dessa privata initiativ gör det möjligt för Ukraina att ständigt ligga steget före Ryssland på det här området. Åtminstone sett till kvalitet, inte alltid till mängd.
Men det finns även en minussida. Företagen har svårt att få in kapital och växa. Och även om industrin som sådan inte kan slås ut kan enskilda tillverkare dödas. Därför är de mycket hemlighetsfulla och släpper fram folk bara efter rekommendation från kollegor. Det begränsar marknadsföringen. Djungeltelegrafen fungerar i liten skala men gör att företagen förblir okända för de allra flesta.
Det finns undantag. Midnight Lab, som jag besökt, har valt att vara öppet. Man har en produktkatalog som än så länge sprids i slutna forum men kommer snart att visas bredare. Företaget specialiserar sig på störsändare. Ett exempel är en bilburen sändare som placeras i en takbox. En varnare meddelar inkommande drönare. Föraren utlöser en osynlig kupol som täcker bilen i en radie på 300 meter genom vilken drönare inte ska kunna tränga igenom.
Ett sådant skydd är inte hundraprocentigt. Attackdrönaren kan flyga sista biten på momentum, avstängd, och inte reagera på störsignalen. Drönarna kan ställa om till en frekvens där störsändaren inte ser dem. Då måste man programmera om.
Det finns gott om kunniga ukrainare men de är färre än krigets behov. Svenskar med tekniska kompetenser att bygga och utvecklare drönare kan göra stor skillnad.
Jag frågar Mykola vilken hjälp han behöver från exempelvis Sverige. Han lyfter en sak högt över allt annat: Kunskap. Tekniska färdigheter i att bygga och utveckla obemannade vapensystem. Det finns gott om kunniga ukrainare men de är färre än krigets behov. Svenska ingenjörer kan delta i drönarbygge på distans.
Det borde vara möjligt. Men likaså borde svenska och andra riskkapitalister intressera sig för denna verksamhet. Den som vågar vinner.
Alex Voronov är skribent vid Liberala Nyhetsbyrån med särskild inriktning på Ukraina.
Alex Voronov