Sommarens alarmerande åkertorka, böndernas klagan och klimatförnekarnas köttfrossa; i detta nu arbetar regeringen med att stöpa om den svenska livsmedelsstrategin till något som ska göra alla nöjda. Sedan den förra strategin lanserades har bland annat krig, pandemi och stopp i den globala logistikkedjan understrukit vikten av inhemsk matproduktion och fungerande leveranskedjor till en bransch som ligger i ständiga krig med yttre, oförutsedda omständigheter.
Inte för att det är ett argument som egentligen borde behövas. Svensk matproduktion är nödvändig av fler skäl än den rent säkerhetspolitiska. Biologisk mångfald, öppna landskap, mindre antibiotikaanvändning till djuren, bättre djurskydd och arbetsmiljöer är några. Dessa har emellertid inte räckt till för att armbåga sig in i politikernas koncentrationsspann. Den inhemska produktionen har alltför ofta tvingats förlita sig på konsumenternas välvilja. Hur ofta har man inte läst bedjande budskap på mjölkpaketen: Snälla! Drick mig för det öppna landskapets skull!
Samma bedjande har lantbrukarna och dess föreningar – ofta förgäves – fått använda sig av när kraftledningar, fängelser och köplador ätit sig in på landets bästa åkermark.
Snart är det emellertid någon helt annan som ber. Snälla: bli mjölkbonde! Starta ett mjölkföretag som omfattas av 450 lagar i sin verksamhet! Som kräver stora investeringar och tillhörande kapitalrisker för maskiner och stallar! Eller: ta över familjejordbrukets köttproduktion! Helst utan att låna på banken! Utan en fungerande rovdjurspolitik! Men med ständiga krav från myndigheter vars servicenivå motsvarar en bättre grekisk dito! Snälla, schyssta, du.
Något annat är nämligen svårt att tänka sig. Sverige är lika beroende av import för sin livsmedelsproduktion som vi är beroende av import för konsumenternas behov. Det finns inga lager i landet. Det finns ingen större inhemsk tillverkning av diesel, ej heller handelsgödsel. Självförsörjningsgraden är endast betryggande avseende de bärande ingredienserna i morotskaka. Och om kriget kommer behövs traktorer, grävmaskiner, pumpar och bevattningssystem. Då behövs bönder, helt enkelt.
En ny livsmedelsstrategi får inte bli en skrivbordsprodukt som påminner om varför självförsörjning är viktigt. Den behöver bli mer konkret i sin målsättning. Bland annat behövs ett tydligare skrivningar än bara att “inhemsk produktion ska öka” och en väg dit som inte baseras på ett antal mirakel.
Den viktigaste frågan är dock att ingjuta hopp och mod i en ny generation som kanske överväger att utbilda sig till matproducent i någon form. Mycket krävs innan dagens 17-åringar är övertygade om att ”bonde” är ett framtidsyrke. Det är ingen liten utmaning.