Kommunala strateger blir offer för titelsjuka

Personer med "nonsensjobb" producerar mängder av text som få någonsin läser. De sitter timme efter timme i möten som lika gärna kunde ha sammanfattats på ett par rader i ett mejl. När det väl ska fattas beslut är beslutskedjorna långa. De tar tid och genererar ännu mer ”onödigt arbete”.
Personer med "nonsensjobb" producerar mängder av text som få någonsin läser. De sitter timme efter timme i möten som lika gärna kunde ha sammanfattats på ett par rader i ett mejl. När det väl ska fattas beslut är beslutskedjorna långa. De tar tid och genererar ännu mer ”onödigt arbete”.

En strateg som inte får jobba strategiskt är en bortkastad resurs – med ett jobb som bara nöter ner.

Krönika 8 oktober 2023 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

2013 myntade antropologen, arbetskritikern och anarkisten David Graeber termen bullshit jobs eller ”nonsensjobb”. Enligt Graeber har arbetsgivare, i främst Europa och Nordamerika, skapat en rad meningslösa jobb. Anställningar som får mängder av människor att ägna sina arbetsliv åt uppgifter som de innerst inne misstänker inte behöver utföras.

Många, som inte läst ett annat ord av Graebers texter och aldrig skulle ställa sig bakom hans övriga teser, kände igen sig i beskrivningen. 

 

Att man inte tycker att det man gör är meningsfullt kan vara en förklaring till att endast 21 procent av svenskarna är engagerade på sitt arbete, enligt den årliga Gallupundersökningen ”State of the Global Workplace”. Enligt bemanningsföretaget Randstads globala undersökning Workmonitor ägnar sig många svenskar, 38 procent, även åt det som kallas quiet quitting. Det vill säga att man bara gör det nödvändigaste på jobbet – ingenting mer.

Nonsensjobben finns lite varstans. Både i den privata och offentliga sektorn. De hör inte sällan ihop med ett annat fenomen: titelsjukan. Det vill säga att alla jobb ska ha en imponerande titel. 

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för sedan 1971 ett register över kommunala titlar. I augusti i år var listan uppe i nästan 20 000 yrkesbeteckningar. 

Cirka 400 av dem är namn på olika strateger, en titel som blir allt vanligare. I listan återfinns exemeplvis välfärdsstrateg, demokratistrateg, friluftsstrateg, ungdomsstrateg, budgetstrateg, bränslestrateg, barnkonventionsstrateg, trygghetsstrateg, e-handelsstrateg, depåstrateg och VR-strateg. 

 

I alla organisationer behövs strategiskt arbete för att man ska kunna lyfta blicken från det dagliga operativa arbetet och ta fram en plan för hur man ska nå sina långsiktiga mål. 

Men en rapport från Kommunforskning i Västsverige, Strategparadoxen, visar att få kommunala strateger jobbar renodlat med just strategi. De får i stället växla mellan strategiskt och operativt arbete. Målen de ska nå är ofta otydliga och strategerna har inte sällan ett oklart mandat. Många av dem är varken utbildade inom ledning eller strategi. 

En orsak till detta är att strategerna gått från att vara en del av kommunernas ledning till att finnas lite varstans i organisationerna. De som hamnar längre ned i hierarkin har ofta svårt att utföra sitt arbete. De hamnar i ett ”tillstånd av limbo” där de famlar runt och försöker hitta vägar ut. 

Strategerna i rapporten ägnar sig inte åt ”quiet quitting”. De har så mycket att göra att jobbet beskrivs som utmattande. Många strateger uppfyller inte heller en renodlad definition av nonsensjobb, eftersom de själva tycker att det de gör är viktigt. Men då de inte har rätt förutsättningar att göra ett bra jobb blir det ändå inte alltid så många konkreta resultat av allt slit. I praktiken blir därför många strategijobb rena nonsensjobb. Strategerna förtjänar ett bättre öde. 

 

Emma Wange är politisk redaktör för oberoende liberala Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa