Som 70-talist visste man som barn att i Sverige var tillgången på el stabil och priset lågt och jämnt. Kärnkraften debatterades, men de statsbärande partierna säkrade den för vår dåvarande basnäring – tillverkningsindustrin. Brist i elkapacitet och överföring var exotiska inslag vid resor till mindre utvecklade länder. Det var då det.
Sedan dess har mycket hänt. Industrin som bas för vår ekonomiska tillväxt har på senare år fått konkurrens av besöksnäringen och tjänstesektoren. Världen har kommit närmare, vi har en global marknad där efterfrågan på el bara ökar. Men framförallt har Miljöpartiet hänt. Som regeringsparti har man på kort tid drivit igenom en nedmontering av vår energiförsörjning.
Alla vill vi ställa om till fossilfria förnybara energikällor. Men att strypa tillgången till vår mest robusta energikälla, kärnkraften, utan att ha säkrat motsvarande tillgång genom en annan – det är inte bara oansvarigt. Det hotar att göra allvarlig skada på såväl näringsliv som hushållens ekonomier och livskvalitet.
Elpriserna globalt slog häromdagen rekord. Bäva månde vi för en kall vinter, vilka får då sälja hus och hem för att ha råd med elräkningen? Om vi ens kan få fram elen till våra hem. Mycket el produceras via vattenkraft i älvarna i norr, men överföringskapaciteten slog för länge sedan i taket. I område 3 och 4, där Sörmland ingår, finns en välgrundad rädsla för att såväl basala samhällsfunktioner som företag framöver tidvis ska stå utan elkraft. Alltså utan el!
Visst, problematiken finns i hela EU, men i Sverige har dogmatiska politiker skapat en helt ohållbar situation. I syfte att uppnå hållbarhet. Lägg därtill att drivmedelspriserna nu är uppe i rekordnivåer, samtidigt som folk ser sig blåsta på tidigare skattesubventioner för inköp av elbil. En elbil är både dyr och mindre driftsäker, till följd av just bristen på el.
Så hur ska folk på landsbygd och företag i södra Sverige ratta sig genom det? Alla utan ideologiska skygglappar borde kunna se att det inte är folk och företag, utan politiken, som har kört i diket här. För vad är det rimliga i att sätta oss i denna sits när världens två största utsläppsländer, Kina och USA, fortsätter att bygga kolkraftverk och producera makalösa mängder olja?
Sverige är ett litet land. Även om vi ser oss som en stormakt i godhet, blir effekterna på det globala klimatet ytterst små oavsett om vi späker oss aldrig så mycket. Det är inte här striden står. Inte om klimatet i alla fall. Men helt säkert om vårt näringslivs framtida konkurrenskraft och hushållens levnadsstandard.
Anna Lövheim är konsult i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.