Under de senaste dagarna har vi börjat se tydliga sprickor inom den ryska statsledningen. Priset för ett krig där den angripna parten, Ukraina, försvarar sig väl och de storryska självbilderna dagligen faller samman, växer sig allt högre. De ryska statsfinanserna riskerar att inte klara avbetalningar på sina utlandsskulder i dollar och euro. Sanktionerna slår stegvis igenom i vardagen.
Den ryska björnen är luggsliten, stel och daterad. Den har en stormaktens ego men får på nosen av ett Ukraina, vars folk kämpar för sin rätt till självbestämmande, demokratisk utveckling och gemenskap inom moderna västerländska värden. Terrorbombningarna mot städer som Mariupol och andra uppenbart riktade attacker mot civila är krigsbrott och dett illustrerar det fruktansvärda lidande som det ukrainska folket i dag utsätts för.
Det är Putin-regimens krig, men det finns gott om ryssar som stödjer eller inte är emot det som har gjorts. Åratal av propaganda mot det ukrainska har inte gått spårlöst förbi. I väst ser vi lättare de som protesterar, inte hejarklacken som målar Z-tecken till stöd för angreppskriget.
Det är ett krig som för lång tid framöver också Rysslands och många ryssars framtid. Det ryska samhällets svaga och eftersatta sidor, en samhällelig såväl som ekonomisk korruption, träder fram tydligare. Endast ja-sägare överlever i ledningens närhet. Det är ett samhälle där maktens män och vänner har säkrat egna förmögenheter, gömda utomlands, via gräddfiler.
Men Moder Ryssland har dock inte längre den stora massan av unga människor att kasta in i krigets köttkvarnar. Såväl det ryska tsarimperiet som Sovjetunionen förde krig med en okänslighet för de egna soldaternas lidande och död. "Förmågan" att klara stora förluster bättre än motståndaren och allteftersom bara fylla på mer fler soldater är inte längre densamma. Den ryska befolkningen minskar och barnkullarna räcker inte till. Enligt FN:s prognoser kommer befolkningen ha minskat från dagens 145 miljoner till 134 miljoner vid år 2045.
Regimen i Moskva har till synes inga bekymmer med egna förlustsiffror, men regimen har problem att täcka upp för alla soldater som på kort tid har gått förlorade på ukrainsk mark. Legoknektar från exempelvis Syrien, men också egna låtsas-stater som Sydossetien, köpts eller krävs in i stället. Transporttågen går från öst mot väst, och resurserna förbrukas i hög takt.
Men Putinregimen har fortfarande tillgång till massförstörelsevapen. Det gör den så farlig och de globala riskerna är uppenbara. Om regimen i Moskva väljer att eskalera kriget med taktiska kärnvapen eller kemiska stridsmedel står vi i en situation som kan definieras som ett tredje världskrig.
I takt med att väggarna i Kreml, eller snarare i det bunkerkomplex där Vladimir Putin och hans närmaste håller sig gömda, uppvisar allt fler sprickor, blir läget också svårare för regimen. Ryssland är redan paria i omvärlden. Ekonomin smulas sönder. I ett uppmärksammat tv-tal från Putins sida i veckan såg vi hur hans omvärldsbild blir allt snävare. Rädslan för ”förrädare” och ”femtekolonnare” växer dag för dag. Detta i takt med att superrika oligarker och andra gynnade i regimens närhet börjar vädra ett missnöje med anfallskriget mot Ukraina.
Ryssland under Putin-regimen är en skurkstat, som måste förlora kriget och verkar vara på väg att göra detta. Kina kunde vara en räddningsplanka för Putin-regimen – i en sorts diktaturernas anti-västliga, anti-demokratiska gemenskap – men försöker till synes mer dra ekonomiska fördelar utan att komma för nära. Grannstater som Uzbekistan och Kazakstan manövrerar för att inte fastna i en kvävande björnkram.
Att det överfallna Ukraina står emot och biter ifrån sig, skakar om. David möter Goliat, dag efter dag. Dess befolkning försvarar inte bara sin egen frihet, det är också en strid för den demokratiska västvärldens framtid. Där Ukraina står emot angriparen – till brutalt höga mänskliga kostnader – försvaras i förlängningen också alla andra stater i det som Putin-regimen ser som ”sin” inflytandezon västerut, inklusive Sverige och Finland.
All hjälp till Ukraina är alltså även västerländsk självhjälp. Det vi ser från EU:s och andra staters sida är en samhörighet för att försvara den rådande säkerhetsordningen i världen. Där även mindre stater har rättigheter. Än så länge sker detta utan ett direkt militärt deltagande från västs sida.
Finns det något hopp i fredsförhandlingar då? Inget är omöjligt, men precis allt som sägs från rysk sida måste tas med stora nypor salt. Klarar de att förlora? En fred där Putin-regimen ges ett andhämtningsutrymme att ladda för nya invasionsförsök är ohållbar. Det är sannolikt först när Putin-regimen faller som hoppet om en framtid, där Ryssland inte längre är den hänsynslösa fienden i omvärldens ögon, föds.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.
