Kvalitet före kvantitet – men inte inom högre studier?

Expansion av den högre utbildningen låter som en fin idé om att fler kan få utbilda sig. Som så ofta, är det inte så enkelt.

Krönika 15 december 2021 05:00
Detta är en ledarkrönika. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Jag brukar skoja om att mitt enda personlighetsdrag är att jag studerar juridik. Det kanske inte är helt sant, men nog är jag alltid vetgirig, ofta fyrkantig och ibland en riktig besserwisser. Mitt svar på dina frågor är allt som oftast “det beror på” och jag funderar gärna länge på saker och ting.

 

Det börjar närma sig sista svarsdatum för universitetsstudier inför vårterminen. Något jag har funderat över, och som bekymrar mig, är socialdemokratins politisering av högre utbildning, där målet verkar vara att allt fler inte bara ska söka sig till, utan även ta sig igenom högre utbildning. Ett högt antal studerande och så småningom examinerade ses i sig som ett självändamål, snarare än att utbildningen ska hålla hög kvalitet och generera kunskaper som kommer samhället till nytta. 

Den omfattande ombildningen av högskolor till universitet har pågått sedan nittiotalet, i kommuner med socialdemokratiskt styre. Från och med januari 2022 blir Mälardalens högskola ett universitet, trots att högskolan år 2018 fälldes i Högsta domstolen för undermålig undervisning. Den senaste veckan har det varit tal om att välkomna även Södertörns högskola till klubben. Expansionen av universitetsväsendet har lett till att det nu finns fler universitet än högskolor i Sverige, närmare bestämt 17 stycken.

 

Socialdemokratins syn på människan som en del av ett kollektiv, innebär att social helhet värderas över social rörlighet. Att sparka upp universitetets dörr vidöppen för alla framstår dock som en samhällsekonomisk kullerbytta, snarare än en välståndsskapande åtgärd.

Med denna typ av högskolepolitik får vi ett överskott inom flera yrkeskategorier. Visst behöver vi både kommunikatörer och hållbarhetskonsulter, men inte hur många som helst. Unga lockas till dessa utbildningar och möts efter examen av en arbetsmarknad där de inte efterfrågas. Själva universitetsväsendets legitimitet urholkas dessutom till följd av examensinflation. Ett ökat antal studerande på bekostnad av undervisningens kvalitet kan aldrig kan vara befogat.

Min inställning till expansionen av universitetsväsendet handlar inte om att vissa samhällsklasser ska stängas ute från högre studier. Tvärtom menar jag att det viktigaste är att bereda var individ möjlighet att ta sig dit hon vill oavsett bakgrund, vilket inte är en enkel process med enkla lösningar. 

Vad är det som får vänstern att driva den här typen av högskolepolitik? Det enkla svaret kan tyckas vara lika möjligheter för alla. Varför dessa lika möjligheter ska hittas inom just akademin har jag svårt att förstå. Det får mig att undra hur det kommer sig att vänstern gång på gång uppvisar denna snobbighet gentemot praktiskt yrkeskunnande och traditionella arbetaryrken. 

 

Som Liberalernas Nyamko Sabuni framfört upprepade gånger – alla ska inte bli akademiker. Inte heller vill alla bli akademiker, men tvingas likväl när en universitetsexamen verkar vara det som socialdemokratins arbetsmarknadspolitik kräver. Hur kan det någonsin vara eftersträvansvärt? Här blir min kommentar inte “det beror på från fall till fall”, utan snarare “det är alltid oskäligt”.  

Vad vi ska göra av alla kommunikatörer och hållbarhetskonsulter, ska jag fortsätta att fundera på – jag får be att återkomma.


Rebecka Undén är återkommande ledarskribent i SN.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa