Året var 2017. Det var svensk sommar och jag och min vän Therese skulle åka till Iran. Resplanen var ihopsatt med hjälp av en resebyrå som också hjälpt oss att ansöka om visum. Vi hade ett späckat schema som började med två dagar i Teheran för att sedan åka vidare till Shiraz och dess vackra trädgårdar och parker omringade av höga uråldriga berg. Men så klart via Isfahan och världsarvet, den stora Shahmoskén. Sedan vidare till Yazd och det zoroastriska eldtemplet för att sedan återvända till Teheran och flyga hem igen.

Bara några dagar innan planet skulle lyfta till Teheran kom beskedet från resebyrån: Vår visumansökan hade blivit nekad. Detta utan någon som helst motivering. Vi fick inte komma in i landet. Persona-non-grata typ. Inte eller Utrikesdepartementet kunde förstå varför vi blev nekade. Desperat försökte vi få tag på information och få tag på någon som kunde ändra beslutet. Men ingen kunde hjälpa oss. Biljetterna vaskades, resplanen likaså och de nyinköpta sjalarna som skulle användas för att täcka oss på lämpligt sätt kunde åtminstone användas som strandfiltar.

Året var 2017 och the Handmaid’s tale hade just kommit som TV-serie. Det var inte bara den vackra naturen, bazarer, världshistoria och världsreligion som lockade till Iran. Det var också att få vara i det samhälle som blivit till efter den iranska revolutionen 1979, vilket sägs ha inspirerat författaren Margareth Atwood att skriva the Handmaids tale som kom ut 1985.

I dagens Iran, år 2022, greps den 22-åriga Mahsa Jina Amini av sedlighetspolisen som med största sannolikhet misshandlade henne till döds för att hon inte bar sin hijab enligt landets hijab-lag. Hennes död har utlöst omfattande och alltjämt pågående protester i landet mot regimen och dess förtryck av framförallt kvinnor. Förutom våldsutövande har regimen svarat med att stänga ner eller starkt begränsa tillgången till internet och användandet av sociala medier. Regimens våld har varit dödligt och enligt människorättsorganisationen Iran Human Right uppgår dödstalet till 185 varav 19 är barn per den 8 oktober.

Mahsa Amini avled den 15 september, en månad efter att den iranska regimen gått ut med ännu hårdare restriktioner avseende hur kvinnor ska klä sig samt att den avser använda ansiktsigenkänning för att identifiera kvinnor som inte följer dessa. Regimen har sedan 2015 fasat in biometriska ID-kort som möjliggör denna typ av förföljelse på såväl publika transportmedel som på Internet. Om det vi ser nu inte är en maktfullkomlig dystopi som utspelar sig mitt framför ögonen på oss, berätta för mig vad som då är det. 

Jag hoppas fortfarande på att någon gång få besöka Iran. Innerligt hoppas jag då få besöka ett fritt Iran. Om inte nu, när?

Carolina Bergquist är jurist och tidigare ledarskribent i SN.