Mindre än en vecka har gått sedan Joe Biden klev åt sidan och Kamala Harris lanserade sin presidentvalskampanj. Kritikstormen mot Kamala tog fart omgående. Visst finns det säkert mycket man sakligt kan kritisera henne för – ingen med så pass lång erfarenhet är felfri. Men det som den amerikanska högern primärt har valt att kritisera henne för har inget att göra med hennes politiska ståndpunkter eller gärning, istället har man fokuserat på något så förargelseväckande som att hon skrattar.
En kvinna som skrattar kan inte vara en bra kandidat, påstås det. Hon är inte tillräckligt seriös, hon kan inte leda landet. Samtidigt minns jag tillbaka till drygt åtta år sedan då Hillary Clinton gång på gång blev anklagad för att vara alltför stel och tråkig för att inneha ämbetet. Även Anna Kinberg Batra ansågs vara alldeles för torr för att leda Moderaterna. Hon ansågs vara ”en känslokall robot”, för att använda hennes egna ord. Lärdom: Man ska vara seriös som kvinnlig politiker, men inte för seriös.
Man ska inte vara ”kvinnlig” som politisk företrädare, om man vill bli tagen på allvar. Den kvinnliga rollen att värna mjuka värden, vara försiktig och lyhörd går stick i stäv med rollen som ledare. Men man ska samtidigt gärna vara feminin, och gärna ha man och barn. Kamala Harris får nu kritik från Trumps vicepresidents kandidat, J.D Vance, för att hon inte har några biologiska barn. Att hon har bonusbarn genom sitt äktenskap och att ingen annan president i USA:s historia någonsin har fött barn är ointressant i sammanhanget. Att just hon inte fött några barn framstår ju som kallt och hårt. Å andra sidan: om hon haft barn skulle hon förmodligen få kritik för att vara en dålig mamma som arbetar för mycket. Lärdom: man ska vara kvinnlig, men inte för kvinnlig.
Kvinnliga ledare måste vara omtyckta för att vara ansedda som bra ledare, det måste inte män. Samtidigt är det svårare för kvinnliga ledare att bli omtyckta, både av män och kvinnor. En ledare med makt som vågar fatta beslut kan vinna i popularitet om det är en man, medan en kvinna som gör detsamma blir mindre omtyckt. I svensk politik kan otaliga exempel ges: Märta Stenevi, Maud Olofsson, Annie Lööf, Nyamko Sabuni och Nooshi Dadgostar har alla fått kritik för att de gjort sina partier ”toppstyrda” – det vill säga att de varit ledare som är raka, tydliga och bestämda. Precis som de flesta manliga ledarna. Lärdom: Acceptera att du kommer mätas med andra måttstockar än män.
Hur ska då kvinnor i politiken någonsin kunna göra rätt? Svaret är enkelt: det går inte. För det handlar inte om att kvinnliga politikerna gör fel saker eller är på fel sätt, det handlar om en samhällsordning som inte vill se kvinnor på topp. Gärna i styrelserum, gärna i riksdagen eller i partiledningen. Men inte boss med stort B. För de allra flesta är detta inte medvetna värderingar, utan undermedvetna och inlärda tankemönster. Det gör dock inte effekten mindre skadlig. Och dessa normer kommer fortsätta styra tills dess att vi synar och nedmonterar dem.