Vägarna till egenmakt behöver bli fler, inte färre. Därför är den senaste tidens snytingar mot den fria folkbildningen obehagliga. Denna gång är det regeringen som står för slagen.
Regeringens budget är inte fylld till brädden med kärlek för folkbildningen, varken folkhögskolornas kurser eller studieförbundens studiecirklar. Även om regeringen tilldelar folkhögskolorna ytterligare 100 miljoner kronor årligen, däribland Åsa folkhögskola utanför Katrineholm. Det stoltserade utbildningsministern Mats Persson (L) med nyligen.
Kanske hoppades statsrådet att folkhögskolornas rektorer skulle hålla snattran om att hans regering bara för ett år sedan stympade folkhögskolorna med mer än det fyrdubbla. Det var pengar som gjorde stor nytta, bland annat i form av utbildningar inom vård och skola. Men även i svenskakurser för ukrainare. Dessa flyktingar har Sverige inte hanterat varsamt. De borde behandlas bättre.
Inte heller studieförbunden undkommer regeringens styckningshets. På ett par år ska statsbidragen till studieförbunden krympas från 1,8 miljarder kronor årligen till 1,3 miljarder kronor. Det är en kapning som kommer att kännas.
Studieförbunden går kanske obemärkta förbi för vissa, men deras insatser når stora delar av befolkningen årligen. De erbjuder en lång rad kurser och studiecirklar. Det är Arbetarnas Bildningsförbund, Vuxenskolan, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet. Det är teater med finska föreningar, tyskakurser, samhällsinformation och svenska för nyinvandrade. Det är även studiecirklar i drejning, knyppling och bevarande av kulturutövande och traditioner. Även SISU Utbildarna, som håller i svenska idrottsutbildningar, är del av denna folkbildningsrörelse. Det är detta regeringen skär ned på.
Det är mycket olyckligt. Folkhögskolorna och studieförbunden har stor betydelse för människor och samhälle. De som deltar i studiecirklar övar sig i demokratiskt tänkande och det utan statens pekpinnar. Det är en sorts skyddsvallar mot populism och enfaldig politik. Genom mångfalden av organisationer och intresseområden byggs en demokratisk motståndskraft som inte ska förminskas.
Sedan: Det man lär sig i studiecirklar eller på folkhögskola kan även ha positiva effekter på arbetslivet. Kurser i styrelsearbete i dag kan komma till nytta i förhandlingar i morgon. Instrumentspelande kan öppna oanade dörrar inom kulturvärlden. Folkbildningen kan också, även om det inte är dess främsta uppgift, förbereda människor för arbetslivet. Regeringens snålande kommer att straffa sig i längden.
Kommer regeringens pengakapningar slå ut den fria folkbildningen? Nej. Till sin natur är folkbildningen icke-statlig och har även andra inkomstkällor. Den är sprungen ur folkrörelsernas insikter om egenmakt och självförvaltning. Människor ska inte sitta och vänta på att staten löser deras problem.
Det är alltså inte detta som får stryk. Det är i stället de jobbförberedande- och integrationsinsatser som politikerna på andra håll gärna betalar för, som lär ryka. Det rimmar illa med regeringens talepunkter om att få folk i jobb. Det blir så när politiker pekpinnepillar.
För liberaler har folkbildningen en särskild plats. Inom folkbildningen uppmuntras individuell utveckling, frivilligt deltagande i gemenskaper och att bilda sig. Genom bildningen kan människor bredda sitt synfält och lyfta sig ur de sammanhang de fötts in i.
Om Mats Persson (L) vill kalla sig liberal borde han uppmuntra folkbildning. Inte flaxa med armarna och prata om att han inte kan "ge allt åt alla". Han bör också vara ärlig med att han nu stänger dörrar till egenmakt – inte öppnar. Och detta för småpengar.
Men illa kan bli värre. Nedskärningarna kan bli större. Och bland Tidöpartierna är de två stora partierna, M och SD, förespråkare av att förstatliga Folkbildningsrådet. Det är numera också Tidöpolitik. Det ligger i farans riktning att politiker och tjänstemän kommer ges ökat inflytande över kultur och folkbildning. Det är rakt av antiliberalt.
Det finns samtidigt skäl att se över hur statsbidragen till studieförbund delas ut. Kritiken mot när statsbidrag använts felaktigt, och brister i Folkbildningsrådets och studieförbundens kontroller, ska tas på allvar. De har tagit till sig kritiken, skärpt sig, och kan bli ännu vassare. Men dessa brister är en skärva av folkbildningsrörelserna. Det är inte tillräckligt för att låta staten kliva in och ta över.
Staten ska inte tillåtas tränga in i civilsamhällets folkrörelser och föreningsliv. Den sortens dirigentfasoner slår hårt mot friheten.
Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på liberala Katrineholms-Kuriren.
