De senaste veckorna har kantats av rapporteringar om högt uppsatta politiker som, på ett eller annat sätt, har anklagats, åtalats och ibland även fällts för sexuella trakasserier. Trots såväl anklagelser som utredningar, trots åtal och ibland fällande domar, sitter dessa män ofta kvar på höga positioner.
De mest aktuella exemplen är europaparlamentarikern Peter Lundgren (SD) som i hovrätten dömdes för sexuella trakasserier och infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) som just nu utreds för samma brott. Trots att detta är allvarliga saker sitter männen kvar på sina toppositioner – och får ytterligare stöd från partierna.
Alltför mångas resonemang i den här diskussionen går i linje med att vi inte bör ha en folkdomstol och att personen ifråga kanske inte blir dömd för brottet. Förvisso är det kloka frågor att ställa sig, men vad som är lagligt och vad som är lämpligt för förtroendevalda går inte alltid hand i hand.
Låt oss stanna bland de gråzoner där rätten inte har dömt personen eller att handlingarna kanske inte ens är olagliga, men där lämpligheten verkligen går att ifrågasätta.
Tidigare i höstas skrev SvD:s Maggie Strömberg en artikel om hur äldre män, bland annat inom politiken, försöker förföra och dejta betydligt yngre kvinnor (SvD 9/10). Vi är många tjejer som har upplevt och varit med om exakt detta. Beteendet och relationerna är inte olagliga, men lämpligheten går kraftigt att ifrågasätta.
Utifrån ett liknande perspektiv bör även anklagade personer som inte är dömda ses. Om en person frias i någon av de rättsliga instanserna har, vad bevisningen pekar på, inte ett brott begåtts. Men detta svarar inte bestämt på om något olämpligt har skett.
En god vän till mig sade en gång att det inte är en mänsklig rättighet att vara med i ett ungdomsförbund. Om ett olämpligt beteende – oavsett laglighet – äger rum bör personen inte vistas i partiet. Under mina dryga sju år i politiken har situationer där en person har varit föremål för rättslig process eller blivit anklagad för något grovt, inneburit en politisk paus eller time-out.
I förra veckan meddelade statsminister Magdalena Andersson (S) vilka som blir statsråd i den nya regeringen. Där presenterades Eneroth som infrastrukturminister, trots att han just nu är under en rättslig utredning. Att Andersson fann det rimligt att ge en man som utreds för sexuella trakasserier en ministerpost, det är anmärkningsvärt i sig. Men att hon som regeringens främsta företrädare själv agerade folkdomstol och la sig i det rättsliga ärendet och uttalade sig i skuldfrågan, det ska ett statsråd inte göra. Rättsväsendet dömer eller frikänner, inte statsministern.
Politiken är en förtroendebransch. Även den som inte tydligt har brutit mot en lag kan ha agerat ytterst olämpligt. Partierna har att ta ansvar för sina företrädares lämplighet. Oavsett om någon tafsat, har bott med en dömd pedofil eller dejtat betydligt yngre kvinnor.
Caroline von Seth är en av SN:s återkommande ledarskribenter.
