I år var det inte lika roligt att fylla år som när jag var liten, men det berodde inte på åldersnoja utan snarare på svårläst avtalsrättslig litteratur på danska.
Varje år när det våras för våren påminns jag om min ålder. Annars brukar ju ålder kopplas till sådant som tynar bort och vissnar. “Ålderns höst”. För mig är det snarare bristande knoppar som påminner om att jorden fortsatt snurra ännu ett varv med mig. Men speciellt ont gör det inte.
När jag var liten var det kul att fylla år i mars. Ibland bakade jag kladdkaka dagen innan och tog med papperstallrikar hemifrån, ibland köpte jag glass som lärarna fick hjälpa mig att packa ner i frysen i personalrummet. Hela klassen skulle få fika och fira. Ibland önskade jag att jag var ett sommarbarn, så att jag kunde ha kalas utomhus. Å andra sidan hade då inte en hel fikastund i skolan handlat om bara mig. Det fina med födelsedagar är väl ändå att man bara behöver existera för att ha en ursäkt att fira.
När jag fyllde nitton hade jag åldersnoja. Att flytta hemifrån till en ny stad och påbörja en utbildning som jag egentligen inte läst mig in på särskilt väl, var läskigt. Höga förväntningar fanns på att studentlivet skulle bli precis så fantastiskt som jag föreställt mig. Den ultimata friheten väntade en flyttbilstur bort. Nojan bestod mest i ett konstaterade att barndomen var över och att jag kanske bara låtit åren flyga förbi.
När jag för en månad sedan fyllde 24 slog det mig att det nu hade gått ett helt decennium sedan jag bad prästen skriva under blanketten för att jag skulle få konfirmera mig till sommaren. Det känns klyschigt nog som om det vore i går, samtidigt som jag är en helt annan person än tjejen som slumrade till under bibelstudierna och dreglade ner Lukasevangeliet 24:13.
Det slog mig också att jag inte fick fullständig panik över tiden som gått. Tvärtom är jag tacksam över att de senaste tio åren gått så fort och att takten ökat exponentiellt under studietiden. Ofta sägs att det går fort när man har roligt. Dessutom är livet faktiskt alldeles för roligt för att ägna sig åt nedräkning till sin dödsdag.
Även om jag fortfarande älskar att vara värdinna fick födelsedagsfirande vika för uppsatsskrivande. I år var det inte lika roligt att fylla år som när jag var liten, men det berodde inte på åldersnoja utan snarare på svårläst avtalsrättslig litteratur på danska.
Snarare känns det som att ett nytt liv börjar snart. Examen närmar sig och ett nytt kapitel ska inledas. Ännu har jag ingen aning om vad det ska handla om, men jag hoppas innerligt att tiden går lika fort fram till min 34-årsdag. Jag hoppas att det fortsätter att vara vår livet ut och att det aldrig kommer smärta att bli äldre.
Rebecka Undén är ledarskribent och juridikstuderande.
