”SD kan lita på oss”, sa Liberalernas ledare Johan Pehrson. Därmed var Liberalernas hållning knäsatt: Vi är till salu! Från det svikna januariavtalet – till nu.

Timme noll är metaforen, sinnebilden, för en dramatisk förändring av politik och samhälle. Timme noll inträffade i svensk politik när Liberalernas riksdagsgrupp gjorde armkrok med Sverigedemokraterna och slöt upp bakom Ulf Kristerssons politiska plattform för den nya högerregeringen. Timme noll manifesterades också när Sverigedemokraterna fick ordförandeposten i fyra av riksdagens viktigaste utskott med stöd av Liberalerna: dirigentpinnen till SD för den kommande politiken.

En liberal politik i en liberal demokrati borde vara en önskedröm för en liberal, käckt kämpande i motvinden, med högt lyfta fanor om frihet och jämlikhet. Men icke. De valde marknadsliberalismen och girigheten med slagordet: mer till de som har mest!

Man behöver inte ha särskilt bra väderkorn när man betraktar de underliggande motiven till Liberalernas verbala tuvhoppande. Efter sitt löfte till SD med efterföljande upprörda reaktioner i den liberala gruppen i EU-parlamentet, hoppade Johan Pehrson till nästa tuva och skrev till sina partivänner i Bryssel: ”Sverigedemokraterna, med sin nationalistiska och populistiska agenda, är vår huvudsakliga motståndare.” Allt under pågående regeringsförhandlingar mellan M+KD+L+SD.

Glömska är timme noll för dagens liberalers utopi: att hitta vägen ut och fram efter det moraliska och ideologiska inre plundringståget. 

Liberalerna hade ett val för att behålla sin ideologiska heder: att göra en Åkesson – stanna utanför regeringen, men ingå i det inre kabinettet och skaffa sig en mycket stark styrmöjlighet över politikens riktning och innehåll.

Liberalerna, även kända under namnet Folkpartiet, har haft ett långt och respektingivande arbete för demokrati i ordets djupaste mening: kamp för rösträtt både för män och kvinnor, feminism, HBTQ-rättigheter. Under de tidigare Liberalernas stolta banér fanns öppenhet, tolerans, maktkritik – ett rättvist samhälle som erkänner varje individs lika värde.

Jimmie Åkesson skriver i sin bok Satis Polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”

Jag minns en svunnen tid, en tid då liberaler försökte hitta en lycklig balans mellan frihet och jämlikhet.

Ulf-Göran Widqvist (S) är författare och småföretagare. Han medverkar som fristående krönikör i SN.