Vi vill rösta i appen, gissa vem som gömmer sig bakom masken, lyssna på gulliga pandor som sjunger och äta chips. Inte titta på något som liknar en livesänd firmafest.
Senast Sverige stod värd för Eurovision song contest blev Petra Medes sexskämt en internationell snackis. Till exempel berättade hon för tv-tittarna om var programledaren Måns Zelmerlöw “förlorade sin oskuld”. Förkortningen MVV – Måste Världen Veta – har sällan varit mer passande.
Det var inte Mede som startade trenden, men de senaste tio åren har det gått inflation i MVV-skämt i svensk familjeunderhållning.
Årets säsong av Melodifestivalen har plockat så många MVV-poäng att skämten skulle kunna slås samman till ett helt program: Vad gjorde Carina Bergs man på scenen? Varför skämtar hon om vilken tid hennes barn går och lägger sig?
Ingen bryr sig.
Tio minuter av varje deltävling i Mellon ägnades också åt att dela ut en blombukett till någon som valts in i hitte på-institutionen ”Melodifestivalen hall of fame” för att hen skrivit massor av låtar eller varit med och tävlat för 40 (!) år sen. Förvisso ett arbete att vara stolt över, men ingen hemma i tv-soffan bryr sig.
Zappar man över till grannkanalens flaggskepp Masked singer finns det däremot gott om exempel på händelser som borde bli invalda i TV4:s Hall of shame.
Förra säsongen fick något snille för sig att Måns Zelmerlöws fru skulle gömma sig i en av dräkterna. Inte ens den mest hängivna Hänt extra-läsare lär känna igen henne på stan. Måns Zelmerlöw är en briljant tv-personlighet. Men ingen bryr sig om vem han är gift med.
De senaste veckorna har David Hellenius skämtat om arbetsmiljön på TV4, vilket i sig är ironiskt eftersom han själv skapar ett arbetsmiljöproblem när han skämtar om att det sker nedskärningar på TV4, och gapflabbar åt det tillsammans med Felix Herngren och Måns Zelmerlöw. Tidigare i veckan skrev DN-krönikören Johan Croneman om de skyhöga arvoden som betalas ut till programledarna i just Masked singer (DN 9/4).
Hellenius skämt är alltså inte bara tråkigt, det är direkt respektlöst mot kollegerna som eventuellt blir av med jobbet.
Jargongen som smugit sig in i tv-husen blir alltmer lik den som ofta förekommer i en viss typ av podcasts. Manusen till sådana poddar är skrivna för att lyssnaren ska skratta när programledarna skrattar, nicka instämmande när det sägs något smart, få hjärtsnörp när någon delar med sig av något sorgligt. Lyssnaren ska känna sig som “den tredje personen vid bordet”,. Det lyckas många poddare uppenbarligen väl med, eftersom de har hundratusentals lyssnare vecka efter vecka.
Men den typen av manus fungerar inte i tv. Vi sitter redan i tv-soffan med vår familj och våra vänner. Vi har en egen jargong, egna minnen att dela, egna internetskämt. Vi vill rösta i appen, gissa vem som gömmer sig bakom masken, lyssna på gulliga pandor som sjunger och äta chips. Inte titta på något som liknar en livesänd firmafest där chefens tal är så tråkigt att man börjar viska med sin bordsherre.
Johanna Högström Schreiber är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.
Johanna Högström Schreiber