Ingen partiledare vill sluta i motgång, men ändå slutar de flesta partiledarresor just i sådana lägen. När det stod klart att Centerpartiet stod på den förlorande sidan i valet, blev det avgörande för partiledaren Annie Lööfs framtid.
Hade hon kraften att ladda om, bygga om och formera om Centerpartiet till att bli något mer och något större? Svaret blev nej. Lööf meddelade att Centerpartiet behöver ett nytt ledarskap inför nästa val. Hon var ju själv med om kraftsamlingen efter Maud Olofsson 2011. Hon vet att den som vill ha mer än bara kosmetiska förändringar har att lägga ned enormt mycket kraft och energi på den processen. För att göra det rejält och trovärdigt.
Många kommer nog att hävda att det ideologiskt styrda vägvalet – att vara en liberal motkraft till Sverigedemokraternas tankegods och låta de gamla Alliansvännerna gå sin egen väg – var grunden till att hon nu avgår. Det är att övertolka. Den politiska linjen är gediget förankrad i Centerleden. Det sitter inte en mängd centerföreträdare och drömmer om SD-samarbete. Partiets själ – det liberala men också det sociala, själva synen på medmänniskans värde - är hårt investerad i detta, på landet såväl som i staden.
Det var nära att Annie Lööf hade lett C in i ett regeringsuppdrag, men så blev det inte. Med Lööf som minister hade hon säkert fortsatt som partiledare. Men elva år av partiledarskap – och utsatthet som offentlig person – tar ut sin rätt. Hennes lättnad över att inte längre behöva stå i hatets och hotens centrum var påtagbar under presskonferensen. Ingen politiker ska behöva lämna barnen på förskolan med känslan av att hon eller han kanske inte får möjlighet att hämta dem igen.
Centerpartiet ska nu söka en efterträdare. Det bör ske via en öppen process, ungefär som när Lööf själv valdes för elva år sedan. Det råder ingen brist på tänkbara efterträdare. Den tidigare ekonomisk-politiska talespersonen Emil Källström från Västernorrland, som nyligen lämnade riksdagen, är ett starkt namn. Det är även den framgångsrike försvarspolitikern Daniel Bäckström från Värmland. I den nya riksdagen finns också comebackande Elisabeth Thand Ringqvist, med rötterna i Jämtland men med sin riksdagsplats i Stockholms kommun. Kanske sonderar partiet också terrängen hos Anna-Karin Hatt, hon som var Lööfs utmanare 2011 och nu är koncernchef för LRF?
Nästa Centerledare har att etablera sitt fotfäste och kärnbudskap. Det är ingen tvekan om att väljarförlusterna i traditionellt starka landsbygdskommuner och orter kommer att kräva en särskild uppmärksamhet, oavsett vem som får uppdraget. Men detta utan att underminera det stöd som partiet med Lööfs liberala ryggrad har vunnit i många storstadsområden.
Annie Lööf har varit en mycket framgångsrik och modern partiledare. Hon fann och vann makt, betydligt mer än vad väljarstödet gav vid handen. Hon drev partiet framåt med tydlighet under lång tid. I ett parti så villigt att söka kompromisser och idka kohandel kom hennes ideologiska ryggrad att forma en självklar hållning för så många av de egna och partiets väljare.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.
