Vardagen är rutin, vi följer den ibland utan att fundera särskilt mycket över exakt vad vi gör. Detta kan kännas lite repetitivt och i mörkare stunder påminna om ett hamsterhjul. Klockan ringer, morgonbestyren tar vid, kaffet ska fram, frukosten ska ned, tider ska passas. Samtidigt är rutinen något tryggt och välbekant. En slags skyddsvall mot allt det som inte följer mönster. Sällan har väl just den delen, det invanda, varit en viktigare ingrediens än i pandemins tidevarv.
Kanske är det också därför som så mycket av den politiska bevakningen och diskussionen rutinmässigt fastnar i det taktiska spelet. Om vem som tar vem, och inte vem som vill göra vad. SVT:s intervjuprogram 30 minuter bjöd i veckan på en halvtimmes samtal om taktiktavlan med Centerledaren Annie Lööf. Spelet runt makten är förstås kittlande, lätt känsloladdat och något bekant att analysera. Enskilda ordval blir till rubriker. En snöflinga beskrivs som en driva. I slutänden handlar det ändå om vad som görs, det där vi kallar sakpolitik, vardagens mer handfasta jobb.
Det var sådant som jag passade på att grunna på under en prövningens stund med snöskyffel och sopborste, en snörik vintermorgon i januari.
För de många som behövde ta sig till jobbet på fredagsmorgonen – eller behövde forsla sig till annan plats - var känslan inför snölandskapet ack så välbekant. Inte nödvändigtvis så att de behövde ägna tid att fundera över partiledarintervjuer i public service, men ändå. Grunna går bra, medan kroppen gör annat.
Ett tjockt snötäcke att pulsa fram i – med drivor, plogkanter och snöskyffel. Det påminner kroppen om att den lever. Som vanligt fanns det ett antal muskelgrupper i skotta snö-fysiken som tyckte det var mycket viktigt att påminna om sitt eländes slit. Missnöjt men bra ändå. Och där traktorerna sedan drar fram med snöplogarna – på gångvägar och bilvägar, i tätort och på landsbygd, där kan vi ofta möta snöröjningens mer glada figurer. Den som har motorkraft bakom plogen är emellanåt att avundas.
Mer än något var den här snöfyllda morgonen välkommen eftersom den bjöd på något bekant. Inte något hurtigt, positivt och upplyftande, utan mer något hemtamt. En påminnelse om att allt det andra i vår nuvarande vardag, med smittskyddsläge, munskydd och besöksförbud, bara är på besök. Trots att detta snart har varit med oss i ett år.
Snöskyfflandet blir en snövintrarnas sakpolitik och dess arbetslinje. Det är helt okej att gnälla lite, men bit ihop och leverera. Om du inte tar tag och gör det, då är det mycket annat – nyttigt och nödvändigt – som inte heller blir av.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.